Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 2

lensamma. Då deras skaplynne är väsentlisen olika, kunde effekten häraf ej bli särdees lycklig, synnerligast som förebilden i och sig ej heller alltid var god. Erkännas nåste ock de stora svärigbeter som denna del :f rollen erbjuder. Nödsakad att egna en vaflåtlig uppmärksamhet åt mimik och bhållng, har skädespelerskan alltför få ord att ga för att kunna värmas och lifvas så som erfordras för att med sannt uttryck iramsäga dessa få ord. Monologen på vallen i början af andra akten uttalades äfven något för lågt, så att en del deraf gick förlorad för åskådaren. Efterhand som stycket fortgick identifierade sig emellertid mile Kindahl alltmer med den bild hon hade att framställa. Hon öfvergick så småningom till en fullt sjelfständig uppfattning; man såg huru det poetiskt sköna, det djupt tragiska uti situationerna , hänförde henne, och då hon i fjerde akten uppmanade konungen att taga sin tillflykt i den allena saliggörande kyrkans sköte, var det med hela den svärmiska glöd, som är onndgänglig för alt åt denna scen gifva dess sanna prägel och troget återspegla den inre hänförelse, den sammangjutning af stridiga känslor, af kärlek och fanatism, som ensamt kunde förmå den unga furstedottern till det djerfva steg hon tagit. Genom detta, vi våga säga det, ypperliga spel fick den förträffliga fjerde akten en ny glans och framträdde såsom ett harmoniskt helt af utmärkt skönhet. Om möjligt ännu lyckligare var mille Kindabl i femte akten. Hennes spel gaf åt denna del af stycket en alldeles ny lyftning och man tyckte sig nästan se densamma för första gången denna afton, så många skönheter idds nu i dagen som förut till största delen it förlorade. Vid flera scener utbröto också lifliga bitallsyttringar från de hänförda åskåsarne. Vi föreställa oss att då den unga kådespelerskan en gång funnit sig så genomträngd af rollens anda, som hon uppenbarligen var det uti de tvenne sista akterna, bör det ej blifva henne omöjligt att redan från början sätta sig in uti densamma. och sålunda framdeles gifva en helgjuten bild af denna intressanta skapelse, och derigenom bereda stycket den framgång det förtjensr. En annan förändring, som länder det hela till fördel, är att Dortbes roll blifvit öfverlemnad åt mille Lindman. Denna karsakter ligger särdeles väl för hennes genre och då hon hunnit fullständigt inläsa rollen skall hon i den säkerligen väl fylla sin plats. Det synes oss nästan som egnade hr Pouset.e ej åt sitt spel uti hertigens af Emmeritz roll samma omsorg och uppmärksamhet som utmärkte honom vid de första representationerna. Ett stundom alltför brådskande uppläsande af versen lemnar ingen tid till aktgifvande på innehållet och på de vexlingar i röst och uttryck, som af detsamma betingas. Hos en och annan bland öfriga medverkande har deremot spelet vunnit betydligt sedan styckets första uppförande. Detta gäller synnerligast om hr Åhman, som t.ex. i knäfallet inför konungen och i några andra scener lyckas utmärkt väl. Ju mer man hinner vänja sig vid att föreställa sig hjeltekonungen i den skepnad han af Torsslow framstilles, dess mer skattar man också dennes spel i flera scener, och först och sist uti fjerde akten, der bans mästerskap isynnerhet har tillfälle att utveckla sig. att x