Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 2

liten erfarenhet snart vid handen att man ej behöfver söka länge för att finna ett och annat drag i den ena eller andra riktningen. I Uti doktor Humans person har författaren I visat oss en läkare af det förstnämnda slaget. I Kort och tvär i ord och vändningar, något butter i sätt och umgänge, har han under den sträfva ytan ett hjerta som klappar lifligt och varmt för vetenskap och medmenniskor. Måhända skulle han i ännu högre grad ha vunnit vårt deltagande om han framställts något mindre stortalig vid vissa tillfällen och om hans tillförsigt till sig sjelf i allmänhet blandats med något mera ödmjukhet. Vi säga i allmänhet, ty emellanåt har detta för karakterens konseqventa genomförande vigtiga drag blifvit ganska riktigt deri nedlagdt. Rolen utföres förträffligt af hr Stjernström, som dervid har fördelen att få visa sin förmåga uti en helt annan genre än den som eljest är hans vanliga. Doktor van der Beer, typen för det andra slaget af läkare, är tecknad med mycken talent och framställes på ett icke mindre utmärkt sätt af hr Lagerqvist. Denne skådespelare visar uti hvarje ny rol hvari han uppträder alltmer sin sällsynta förmåga att individualisera, att sätta sig fullständigt in uti de mest olikartade karakterer och af dem gifva fullt utpräglade, helgjutna bilder. Uti finess och takt i roler med en lätt komisk anstrykning har man säkerligen ej sett något jemförligt med hvad hr Lagerqvist åstadkommer, alltsedan Hyckert på den kongl. scenen excellerade uti roler af detta slag. De handlande personerna i stycket, förutom de båda läkarne, äro hufvudsakligen medlemmarne af familjen Lannerstråle, bestående af presidenten (hr Åhman), presidentskan (fru Lagerqvist), deras dotter Clara (fru Kinmansson), presidentens syster fröken Lannerstråle (mlle Lindmark), och en hans slägtinge, kammarjunkaren von Lilja (hr Kinmansson). Alla karaktererna äro väl hållna, utom måhända kammarjunkarns, som är något oklar och ej fullt konseqvent. De återgifvas alla särdeles vårdadt. Isynnerhet finna hr Abman och mlle Lindmark tillfälle att göra sig gällande. Fru Kinmanssons roll är mindre betydande, men genom det oefterhärmliga behag hon inlägger i framsägandet af ett och annat uttryck, t. ex. de enkla orden min Carl, som hon på doktor Humans uppmaning eftersäger, bidrager hon icke minst till det nöje man har af detta styckes åskådande. Om stycket i dess helhet kan man säga, att det, om än icke fritt från öfverdrifter och åtskilliga brister, likväl bär spår af en talent som man måste beklaga att den, som så många andra i vårt land, råkat på villospår och derföre icke rättfärdigat de förhoppningar man vid den kunnat fästa. Uti den allbekanta operetten Två ord uppträder hr Arlberg för andra gången i någon roll af betydenhet. Om hans sång gäller ännu i allmänhet hvad vi derom yttrat efter hans första uppträdande i Farinelli,, men man hör emellertid rätt gerna hans välljudande röst. Uti talscenerna har hans uttal fått något mera tydlighet och styrka. Hållningen visar sig deremot fortfarande klen. — Mile Kindahls stumma spel uti Roses roll är ganska vackert. — Mille Nordgren såsom värdshusvärdinnan visar sig synnerligen till sin fördel. Det raska och kraftfulla synes vara henne vida naturligare än det sentimentala. — Hr Östberg fyller icke illa sin plats uti La Frances roll. På Södra teatern hade fru Thorell i går afton sin recett, dervid hon hade att fägna sig åt ett öfverfullt hus. Till denna representation hade man uppsatt tvenne förut icke på denna teater uppförda stycken, Damer och Husarer, samt Vildbrådstjufvarne, eller Studentputsen. Det förra stycket, muntert och underhållande i sig sjelft, bortskämmes ej genom det sätt hvarpå det här utfördes. Hr Broman hade hufvudrollen och spelade den med mer än vanlig sans och moderation. Han visade här, såsom flera gånger tillförene, att han endast behöfver anlita dessa egenskaper för att vara en utmärkt skådespelare. De pratsjuka damer a framställdes ganska bra af fruarna Broman, Tillgren och Thorell; den sistnämnda hade isynnerhet ett lyckligt ögonblick — hennes entrå i tredje akten, då hon öfverraskar de båda älskande. Den ytterst komiska situationen kunde knappast bättre återgifvas. Det hela skulle icke lida deraf om hr Weselius sökte vinnlägga sig om litet mer måtta vid framsägandet af sin eljest temligen underordnade roll. Det sednare stycket visar oss de flesta bland truppens damer uti studentkostym, och de äro verkligen ganska näpna och ganska slyngelaktiga, föreirädesvis den käcka skarans anförare Felix och hans vän Victor, representerade af fruarna Weselius och Thorell. Det vore eljest synd att neka, det de samt och synnerligen sköta oklanderligt både glaset och kurtisen; men med svordomarne vill det ej ha sig rätt bra. Den stora vigt som lägges på de ifrågavarande kraftorden visar att dessa skägglösa herrar studiosi ej äro rätt vana vid derag användande. Om de nu för naturtrohetens skull nödvändigt skola vara med — hvarpå, 1 paranthes sagdt, vi tycka att det roliga stycket ej just vinner så betydligt — borde de ock, likaledes för naturtrohetens skull, uttalas mera i förbigående. STEEN SANERAS SSE AA rr SS AL VV verlaod sammansvärinino. Man måste varna