Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 2

verlagd sammansvärjning. Man måste varna den goda Elisabeth, på det hon må blifva försigtigare och icke gifva sina talrika fiender tillfalle att misstänka henne. Arma oskyldiga barn, hon är glad och fördomsfri, hon leker med rosor, under hvilka ormar äro förborgade. Det tillkommer mig att varna henne, och det vill jag också göra. Lifvad af detta ädelmodiga beslut, förde regentinnan sin frände Elisabeth till en liten boudoir som låg bredvid en af salarne och som erbjöd en beqväm hvilopunkt till ett förtroligt samtal. Då de inträdt föll Annas blick händelsevis på prinsessans spetsmantilj, och ovilkorligt erinrade hon sig Ostermans varning och de ord han sagt: den franske gesaudten har i uppdrag af sin regering att förse prinsessan, ej allenast med penningar, utan äfven med de nyaste moder och kostbaraste tyger.s Denna mantilj kunde utan tvifvel endast vara kommen direkte från Paris, emedan man icke sett någon dylik i Petersburg, och det fordrades särskilda relationer för att erhålla ett så präktigt och sällsynt arbete. Ett moln lade sig öfver regentinnans panna, och med en något skarp, skärande ton sade bon: En fråga, prinsessa! Hvar har ni lyckats förskaffa er denna praktfulla spetsslöja, hvars like jag icke sett i Petersburg ? Regentinnans blickar hvilade vid denna fråga med ett genomträngande, strängt forskande uttryck på prinsessans ansigte, för att iakttaga om deri röjde nig, den minsta skiftning eller rörelse. Men Elisabeth var förberedd på denna fråga och hade redan tillsammans med markisen och Lestocq öfverlagt om svaret. Hennes drag förrådde derföre ej den minsta bestörtning eller oro, utan hon nöjde den barnsliga, glada blicken till Anna och sade med ett okonstladt leende: Ni förundrar er, icke sannt, hyra jag bekommit denna dyrbara prydnad? Åh, jag har redan åtta dagar fröjdat mig deråt, att i dag öfverraska er med denna anblick., (Forts.)