Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 2

skarinna, derföre rmaåste äfven hon hafva sin andel af uppmärksamhet, likväl med klokt undvikande at hvarje komprometterande öfverdrift, ifall Anna förblef regentinna. Men plötsligt flög en panisk skräck genom salarne, och Jiksom ett olycksbädande spöke framilade genom den häpna mängden det rykte, att regentnnan var förtörnad på prinsessan, att hon tilltalade henne med häftiga ord, och att prinsessan Elisabeth gret. Detta var visserligen ett förskräckande rykte. — Ty om regentinnan vredgades, då kände hon äfven prinsessans hemliga sträfvanden och stämplingar, och om hon kände dem, då kunde hon äfven tillintetgöra dem. Prinsessans planer skulle alltså ha kantrat, och Anna, vara och förblifva herrskarinna, bennes son Ivan alla ryssars sjelfherrskare. Nu var hvarje beröring med Elisabeths vänner olycksbådande, man undvek dem som pesten; man aktade sig med ängslig försigtighet att komma i närheten af Lestocq, man drog sig tillbaka ifrån Woronzow och Razumovsky, hvilka man förut med en förekommande vänlighet hade sökt, ja man undvek till och med den franske gesandten, ty om regentinnan visste allt, så kände hon äfven Lestocqs förbindelse med markis de la Chetardie, och han fördömdes derföre likasom de andre tre. I öfrigt hade detta olycksbådande rykte icke ljugit, ty de båda prinsessorna voro i detta ögonblick ej mer så vänligt sinnade emot hvarandra som kort förut. De hade länge förtroligt språkande genomvandrat salarne, och Anma hade stödt sig på Elisabeths arm. Anna, hvilken i dag skådade allt med lyckliga och glada ögon, kände en glags oro deröfver att man hade hos henne velat väcka misstanka mot den som med en så naturlig och oskuldsfull glädtigbet gick vid hennes sida. Hon är oförsigtig, tänkte regentinnan, ;hon låter hänföra sig af sitt temperament, och hennes) fiender vilja bakom hennes böjelse och svaghet för de sköna grenadiererna och soldaterna finna en mörk, arglistig och väl öf