Aftonbladet – 9 januari 1855, sida 3

blickar ur dess former och färger; skogen på denna tafla bär en så äkta svensk anstryktr äro väl målade och terrängforärkt god; deremot är staffavet så dt; apsfigurerna äro sämre i många som vi förut sett af hr Andersson, och dalkullan-är icke blott för stel, uten af jättelik storlek i förhållande till de henne omgifvande föremålen. E. Bergh röjer i de trenne tafior, med hvilka han här kontribuerat, samma friska känsla för naturen och samma stora talang i utförandet som man förut beundrat hos denne unge konstnär. Han kar denna gång lemnat en stor tafla, som behandlar ett motiv, hemtadt från :t fremmande lands natur. Man har sagt oss, att det skulle vara ett parti från Harz, men landskapets karakter, borgruinerna och staffaget synas göra detta mindre troligt; vi skulle förr hålla det för ett parti från Rhentrakterna. Hr 4. Nordgrens tvenne stora norska landskapsstycken vittna om ansenliga framsteg i konsten. Man märker tydligt inflytandet på den unge konstnären af den riktning inom landskapsmåleriet i Dusseldorf, hvilken hufvudsakligen representeras genom de båda bröderna Achenbach samt norrmannen Gude. Under det konstnären med framgång följer den väg, som der anvisas honom till att i sina arbeten uppnå sanningens och naturfriskhetens poesi, lärer han utan tvifvel inse nödvändigheten af att icke förtidigt och alltför uteslutande välja för sig stora och effektrika motiver, emedan han då, om han äfven för tillfället vinner bifali och väcker tillfredsställelse med sina arbeten, icke kan göra det i längden och löper fara att förlora sig i dekorationsmåleri. Ej heller må han med uppoffrande af konstnärlig frihet och sjelfbestämmelse binda sig vid åtskilliga egenheter hos de mästare han valt till förebild. Den lugnt allvarliga och ofta något dystra stämning ide atmosferiska fenomenerna, som man ofta finner hos de tongifvande inom den nyssnämnda landskapskolan, återfinna vi i dessa båda stycken uti en särdeles tung och disig ton. Partiet af Gudbrandsdalen skulle tagit sig helt annorlunda och långt fördelaktigare ut under en mindre dyster himmel och med litet mera luft mellan trädpartierna. Hr Westerlings ,landskap i Norge är en med några ändringar och betydliga försämringar gjord kopia efter ett af honom förut måladt större landskap. Kapten Berger har lemnat tvenne marinstycken. De bära vittne om hans eminenta talent, men synas liksom några föregående stycken af samma konstnär antyda, att han icke längre är belåten med den sanna effekt och den höga skönhet, som t. ex. de holländska mästarne inom detta fack uppnått genom den största enkelhet och de anspråkslösaste medel, utan fått-smak på de engelska effektstycken, hvilka inom måleriet kunta jemföras med Lisztska bravurarier och der man finner alla palettens nyanser utan någon verklig ensemble. Hr Berger vet dock utan tvifvel bättre än någon att man är större kolorist, då man skickligt använder fina, transparenta och harmoniska toner, än då man slösar med de mest briljanta nyanseringar utan att vinna någon harmoni i det hela. På förgrundspartiet har å det större marinstycket icke tillräcklig sorgfällighet blifvit använd. Hr Cedergren synes i sina marinstycken göra framsteg, oaktadt det ringa tillfälle han eger att evertuera sig. Stillebensmåleriet är representeradt genom några stycken af hr Lundk och mil Plageman. Om det är sannt, att alla genrer äro goda, då de utföras mästerligt, så är det ock visst att inom ingen genre är medelmåttan så tråkig och svår att fördraga som just i denna. Om arbetet i detta fack skall vara något tacksamt så fordras en öfverordnad talent. MI Plagemans blommor äro mycket omsorgsfullt och nätt målade, men hennes prestationer äro mycket enformiga och röja icke i högre grad de egenskaper genom hvilka blomstermåleriet kan lyfta sig till någon betydenhet: harmoni uti färgerna, finess i tonerna, smak i grupperingen. Hr Winges pennritningar öfver ämnen ur nordiska mytologien ha tillvunnit sig rättvist bifall. I det album af dylika ritningar som sonstföreningen inköpt har konstnären företrädesvis behandlat Thors äfventyr, ofta med mycken humor. — Om hr Qvarnströms statyett ;Sten Sture ha vi redan haft tillfälle att yttra oss, Den kan vara ett vackert arbete i och r sig sjelf; men är det icke, då man gör afseende på hvem det skall framställa.