Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 2

herrskar det ondas makter öfver menniskornas öden ! Med nedsänkt hufvud hade regenten talat så godt som för sig sjelf, men hastigt upplyftande hufvudet, och skarpt betraktande Minnich, frågade ban: Har ni, hr fältmarskalk, under edra fälttåg aldrig nattetid erfarit någonting särdeles ? Minnich spratt till och bleknade. Han vet allt, jag är förlorad, tänkte han, och ovilkorligt grep hans hand efter svärdet. Jag skall åtminstone försvara mig till sista blodsdroppan, tänkte han. Men Biron, ehuru han stirrade på honom, såg likväl icke fältmarskalkens sällsamma rörelse, emedan han var för mycket sysselsatt med sina egna tankar och endast väntade ett svar på sin fråga. Nå, hr fältmarskalk, upprepade Biron, har ni alldrig nattetid erfarit någonting besynnerligt. Minnich hade åter hemtat sig, och svarade lugnt: Jag tänkte just efter, men kan icke påminna mig att någonting utomordentligt träffat mig nattetid. Emellertid har det alltid varit min grundsats att gripa i flygten hvarje gynnsam händelse, det må ha varit dag eller natt.n Ända till klockan elfva på aftonen qvardröjde Miinnich hos regenten, och då de skiljdes åt, skedde det med den största vänlighet, och de hjertligaste försäkringar å bådas sidor om den innerligaste tillgifvenhet. Ack, det der var en hård pröfning, sade Minnich, som andades lättare, när hertigens palats låg bakom honom. Jag trodde redan allt förloradt, men denne Biron är öppenhjertig som ett oerfaret barn! Sof nu så länge min kära Biron, sof, inom några timmar kommer jag för att väcka dig och förverkliga dina blodiga drömmar!