Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 2

ning Fredrika Wilhelmina, hvilken tjenst han dock redan 1805 lemnade. Trädde 1806 i gifte ed fröken Charlotta Bonde, dotter af excelnsen friherre OC. Bonde, hvilket äktenskap enom skiljsmässa upplöst Utnämnd till hofmarskalk 1816; samma är riddare af kongl. nordstjerneorden ; kommendör af samma orden 1823; öfverstekammarjunkare samma år; riddare af kongl. serafimerorden 1824; en af rikets herrar 1826. Ledamot af kongl. vetenskapsakademien, samt hedersledamot af Sverges flesta öfriga akademier och lärda samfund. Om excellensen Trolle Bonde icke innehaft några offentliga embeten, har han dock egnat sin långa och välsignelserika lefnad åt fäderneslandets bästa på ett sätt, som ger en högre och vackrare glans åt hans minne än den mest lysande meritlista. Såsom egare af vidsträkta, nästan furstliga jordegendomar, har han i jordbruket och i sina talrika underhafvandes ekonomiska förhållanden infört reformer, som välgörande inverkat icke blott på hans egna underlydande utan genom exemplet äfven på hela de omkringliggande trakterna. Varm patriot och folkvän i den skönaste betydelse af ordet, har han spridt trefnad, välmåga och upplysning omkring sig i allt vidsträcktare områden, och han vördades också som en patriark, förenande den gamla och den nya tidens bästa egenskaper, — en aristokrat af det slag som måste försona äfven den mest demokratiska öfvertygelse. Hans väsende var det mest älskvärda och intagande, på samma gång hans hållning var vördnadsbjudande, och den tunga olycka, hvaraf han för lång tid sedan hemsöktes och som ingen läkarekonst förmådde afvända eller ens mildra, förlusten af hans ögons ljus, gjorde intrycket än djupare af hans milda, välvilliga och dock mäktiga personlighet. Mest känd och vördad var excellensen Bonde såsom varm vän och frikostig befordrare af vetenskaper och konster. Man kan väl säga att han var Sverges störste Mecenat, liksom man synes kunna tillägga att han var den siste. Han ej blott värderade lärdomen och konsten; han var djup kännare af båda. På Säfstaholm samlade han ej blott dyrbara böcker och konstalster, utan drog äfven vetenskapsmännen och konstnärerna med aldrig tröttnande välvilja inom sin krets, utmärkt lika mycket af verklig öfverlägsenhet i själsbildning som af den anspråkslösaste och hjertligaste enkelhet i de yttre formerna. Men hans kärlek till bildningen stannade ej vid enisig sjelf storartad gästfrihet. Med ännu mera storartad frikostighet öppnade han hjelpkällor åt nästan hvarje gryende talent, hvarje af skickelsen tillbakasatt förtjenst, som åt honom anförtrodde sina bekymmer. Mer än en svensk konstnär har honom i främsta rummet att tacka för sin bana, mer än en framåtsträfvande vetenskapsidkare har genom honom blifvit iståndsatt att fullända sin bildning och erbjuda det allmänna en aktad oeh värdefull verksamhet. Han tillhörde, oss veterligen, intet politiskt parti, men genom sin ställning tillhörde han oberoendets, genom sin själsodling, sin humanitet och sitt hjertas egenskaper stod han städse i upplysningens och framåtskridandats lodorv. Han war on af döden ädla och med rätta afundade män, som icke tillhöra annat parti än det godas.