Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 2

de för några ögonblick veko, återkommo de dock snart i hans minne, och under det han vid en skål utropade: Länge lefve och herrske den store regenten Biron af Kurland ! tänkte han med hemlig skadefröjd: detta är din sista middag såsom regent, min kära Biron! Ännu några timmar, och denna mun, som nu så förnöjdt småler, skall under vår kafle förstummas ! Dessa tankar, som för fältmarskalken voro högst angenäma, gjorde honom ovanligt glad och språksam, så att regenten försäkrade att Minnich aldrig varit så älskvärd sällskapsman som just i dag. Derföre bad han honom också då de öfriga gästerna aflägsnade sig, att stanna qvar ännu en stund; och Minnich, som derigenom fann tillfälle att förekomma hvarje varning, som Biron möjligtvis kunnat erhålla, samtyckte gerna till hans önskan. De talade länge om förfutna tider och om de lyckliga dagarne under czarinnan Annas regering, då allt andades lif och glädje inom det glada hofvet, Måhända var det just dessa erinringar som gjorde Biron allvarsam och svårmodig. Han blef tankspridd, och hans stora brinnande ögon hvilade ofta med genomträngande blickar på Minnichs lungt leende ansigte. J afundens mig alla min makt och mitt välde, jag vet det väll sade han. Men om j känden med hvilken hemlig ångest och smärta dessa få timmars lysande herrlighet köpas! — Dessa sömnlösa nätter, under hvilka man hvarje ögonblick fruktar att se lönnmördare intränga: — och dessa förfärliga drömmar, då man ser blod fiyta, och endast förnimmer döendes jemmerrop! Hu! — Jag hatar natten, den är lyckans fiende! — Under midnattstimman skall en gång olyckan träffa mig, jag anar det, ty då mörkret rår öfver verlden a SAR IN