Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 1

egande samma karakter, som jag gissningsvis, och innan jag ännu kände ordalydelsen, tillade det i mitt sista bref. Först och främst har man deri varseblifvit ett betydande steg närmare det system, som enligt min tanke, och så vidt inga djupare felsteg aflägsna från målet, måste förr eller sednare förena hela den europeiska familjen mot Ryssland, dess systematiske inkräktare. För att uppskatta vigten af detta steg, måste man se saken från det förflutnas synpunkt; man måste betänka hurudana förhållandena sedan nära ett halft sekel tillbaka varit mellan Ryssland och Österrike, och hvad de voro ända in i de sista tiderna, då den sednare af dessa makter, under den ungerska insurrektionen, mottog en af dessa tjenster som väga tungt i politiken och i ett folks minne; man måste tänka på alla de aristokratiska frändskapsband, som förena Österrike och en inflytelserik del af hela Tyskland med den ryska autokratien; man måste slutligen erinra sig Österrikes geografiska läge, som gör denna stat i första rummet utsatt för Rysslands anfall. Man ser då storheten af kontrasten, och under de närvarande omständigheterna visar sig redan det blotta faktum af en allians mellan Österrike och Vestmakterna i hela sin betydelse och hela sin syftning. Äfven de minst klarseende ögon se en ny politik uppgå öfver verlden. Dess byggnad reser sig långsamt men oemotståndligt. Det engelskt-franska förbundet har lagt grundvalen till denna nya tingens ordning; civilisationens och frihetens gemensamråa intressen skola, såsom det ör allt skäl att hoppas, bilda dess stomme och dess öfverbyggnad, genom det mer eller mindre omedelbara anslutandet af de öfriga eurcpeiska nationerna. Men finnes då verkligen i fördraget af den 2 Dec. den bestämda karakter af ett skyddsoch onfallsförbund, som jag gissningsvis tillade detsamma? Dessa ord äro i urkunden uttalade endast och allenast för det fall att krig utbryter mellan Ryssland och Österrike, men det är svårt att deri ej upptäcka, ehuru icke ordalagen, dock åtminstone syftningen, nemligen i den femte artikeln, som innehåller, att om ej freden är försäkrad inom slutet af året, skola de tre makterna tillsammans be sluta om vidtagandet af de utvägar, som äro mest egnade att befrämja denna stora uppgörelse. Utan tvifvel ligger det något obestämdt i dessa uttryck, och denna obestämdhet synes lemna Österrike öppen en möjlighet att ännu vidare uppskjuta sin aktiva medverkan genom vapenmakt. Den synes antyda, att Österrike velat i alla händelser förbehålla sig bestämmandet af tidpunkten då det skall handla, men då man öfverväger händelserna i deras helhet, har man svårt att tro på möjligheten af en längre overksamhet å Österrikes sida, och då Österrike synbarligen nu är i den ställning att det har valet endast mellan overksamhet och gemensam handling, är man nästen nödgad till den slutsatsen, att det ändtligen skall besluta sig för det sednare alternativet. Sådant synes mig intrycket af den närmare granskningen af December-fördraget, och detta intryck har vunnit styrka genom den reflexionen, att då Österrike synes ännu af Ryssland hoppas eftergifter af den natur att de kunna leda till fred, och vill hos detta hof förnya sina framställningar i detta syfte under verkningarne af det inflytande som sjelfva fördraget nödvändigt måste utöfva på Petersburgerkabinettet, så måste Österrike åtminstone iakttaga varsamhet i detta fördrags ordalag, följande den gamla grundsatsen: fortiter in re, leniter in modo (kraftigt i sak men lent i ord). Men hvad som förvånar är de ning om medgifvanden å Rysslands sida, som Österrike synes hysa, hvilket röjer sig både i dess uppskjutande politik och dess förnyade mäklingsförsök hos czaren. Om denna förhoppning är verklig, om denna uppskjutande politik är grundad på detta hopp, om Österrike icke har andra anledningar — allt saker som äro ytterst otroliga — så måste man tillstå att Österrikes lättrogenhet sjelf gränsar till det otroliga. Först och främst, och ehuru man, då det endast är fråga om att bestämma utgån unkterna för underhandli AR Pp . Ingarne, påtagligen icke kan börja med detaljerna, måste man erkänna att garantierna af den 8 Augusti, i förhållande till frågornas invecklade och omfattande natur, blifvit utkastade i nog allmänna drag, så allmänna, att det nästan icke är någon risk vid att antaga dem, alldenstnnd de punkter, som deri lemnas obesfämda, vid de a skulle kunna lemna mer eler mindre skenfa; anledningar att je tift förkasta dem. : defini . För det andra: huru har Ryssland uppfört Sig vis-å-vis dessa garantier af d. 8 Augusti? I början har Ryssland synts omfatta dem med bevågenhet, men efter denna måkts vana nr REN nna förhopp