Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 1

Politik, ingenting annat än Politik,, sade Osterman lugnt, under det prinsessan med afsky vände sig bort. Förklara oss det, grefve Ostermanp, sade prinsen, hvad ha dessa små varelser med politiken att göra ? Vi äro alla fyra tyskar,, sade Os ; och känna derföre det sköna ordspråket : gä, mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem då är! Derför har jag alltid tänkt sedan jag kom till Ryssland: du är en utlänning, men ryssarne måste glömma det, om du framför allt skaffar dig smuts och dessa oskyldiga kräk. Frågar mig någon nu hvem jag är, så visar jag på dessa små lefvande ting, med hvilka jag umgås, och då begriper han genast att jag är en Tyss I Alla skrattade, och Osterman instämde äfven deri, då han hastigt utstötte ett skrik och föll jemrande på en stol. Ack, dessa plågor, de skola döda mig, pustade han sagta. Ja, jag känner redan att döden r?8ar i mitt inre, jag måste hem till mitt läger. — Jag är en stackars orklös gubbe, och hvem vet, om jag upplefver denna dagens afton ! Under det Österman så klagade, öch prinsen med vänligt deltagande var sysselsatt on. kring hans person, hade Männich åter stuckit ritningen hos sig och talade lågt med hertiinnan om några nödvändiga förberedelser för en kommande natten. Grefve Osterman hade, midtunder sina föregifna smärtor, dock ett skarpt öra, som uppfattade hvarje ord. Ganska tydligt hörde han hertiginnan säga: Nåväl, jag är nöjd dermed! Klockan två i natt väntar jag er; och om vår plan lyckas, då, grefve Männich, var viss om min största tack. samhet för det ni befriat. Ryssland, kejsaren och mig ifrån en grym och despotisk tyranns Det tillkommer er att sedan fordra hyad ni önskar, och mitt kejserliga ord derpå, att det skall blifva eder beviljadt. Grefve, Minnichs aniete strålade äf inre tillfredsställelse. Jag skall alltså nu ernå mitt mål,, tänkte han, och yttrade derefter: Höghet, för mig gifves blott en önskan; om mi