Aftonbladet – 2 januari 1855, sida 2

isynnerhet uttydningen af de fyra garantierna. Dessa mellan Frankrike och England aftalade garantier äro visserligen, såsom man bestämdt tror sig vetaywämu icke definitivt bestämda i något dokument och icke en gång definitivt antagna af Österrike. Också är det mycket sannolikt, att garantierna med deras tydning icke skolaföreläggas Ryssland, utan attmanfastmera kommervatt afvakta ryska fredsförslag. Man vill derigenom undvika att Ryssland ger sig min af att kunna gifva Europa fred eller krig. Också vet man att alla de beslut, som vestmakterna fattat tillsammans med Österrike, af Ryssland blifvit bemötta med en skenbar koncession. Så utrymde det Wallachiet i Juni 1854, för att derigenom förhindra Österrikes redan då fruktade allians meu vestmakterna. Det tppnådde då, att den åsyftade alliansen stannade vid notvexlingen d. 3 Augusti. Likaså sökte det korsa Decemberfördraget genom sitt s. k. ovilkorliga antagande af de fyra punkterna af den 28 November. Genom dessa diplomatiska manövrer vann Ryssland tid, gjorde trippelalliansen mindre fast och gaf det ryska partieti Preussen nödigt spelrum för sina intriger. Af denna orsak ville man nu som sagdt icke lemna i Rysslands händer de fyra garantierna med deras öfverenskomna utläggning. Man hade derigenom den stora fördelen att nödga Ryssland att rycka fram med sina fredsförslag, utan att känna hvad som vore det bestämda segerpriset. Så stodo sakerna d. 16 Dec., då den officiella notifikationen om alliansen skedde genom de tre ambassadörerna, hvar för sig, hvarvid all möjlig varsamhet och skonsamhet iakttogs, så att det icke skulle få utseende af ett ultimatum till Preussen. Preussen hade, såsom vi redan nämnt, i och för sig sjelf inga betänkligheter mot traktaten. Atminstone hette det så de första dagarne och de ministeriella pennorna erhöllo uppdrag att förkunna Preussens tillfredsställelse med fördraget i alla för dem tillgängliga tidningar. Man gjorde äfven stora ansträngningar att före fördragets offentliggörande ruinera det i allmänna opinionen. Men resultatet af dessa ansträngningar motsvarade ej förväntan, i det, med undantag af de blad, som ministeren vunnit för sig, allmänna meningen uttalade sig gynnsamt öfver det offentliggjorda fördraget. Den ministeriella pressen förrådde snart, att dess tillfredsställelse öfver traktatens innehåll endast skulle dölja den stora öfverraskning som afslutandet hade framkallat, och att man i. sjelfva verket var mycket förskräckt öfver traktaten och dess möjliga konseqvenser. Med ens tycktes nu preussiska diplomatien få en aning om attuti och bakom traktaten kunde ligga någonting mera än hvad dess skenbart så lugna ord uttalade. Denna fina diplomati, som tror sig vara finare än hela verlden, så fin, att den vanligen fångas i sina egna subtiliteter, började nu begripa, att om också tydningen af de fyra garantierna icke vore bestämd emellan alla de tre kontrahenterna genom en till traktaten fogad akt, och ej publicerad till följd af den försigtighet emot Ryssland, hvarom ofvanföre blifvit nämdt, den sista åt diplomatiska öfverläggningar gifna tiden skulle kunna vara mycket kort! Den preussiska diplomatien drog sig tillbaka och ville vänta något med undertecknandet af traktaten. Herr v. Usedom skickades till London och Paris, för att förklara och be om ursäkt för denna provisoriska vägran. Preussen kunde ej gerna biträda ett fördrag, som uteslutande hade afseende och åberopade sig på den med Österrike träffade öfverenskommelsen af den 8 Aug., äfvensom på den turkisk-österrikiska konventionen af den 14 Juni, i hvilka diplomatiska akter Preussen icke haft någon del. Men till bevis derpå att Preussen icke hade några fientliga afsigter mot vestern, hade hr v. Usedom fått uppdrag att föreslå vestmakterna ett särskildt arrangement. På detta sätt ville man lugna vestern, försona den allmänna opinionen (valet af sändebud var mycket slugt) och undandraga sig att underteckna traktaten. Derom kunde man omöjlig: göra sig någon illusion, att vestmakterna skullevgå in på det der specieila arrangementet, som skulle inneburit en grof kränkning mot Österrike. Men man kunde då säga till allmänheten: se det är icke vår skuld. Vi ville gå med, men man vill nödvändigt släpa oss under Österrikes caudinska okl — — — Man vet redan nu, att hr v. Usedoms mission blir alldeles utan resultat och att Preussen icke får annat val öfrigt än att underteckna eller förkasta. Ryssvännerna! säga: vi ha ännu tid.. Vi kunna ännu efter den 1 Januari biträda traktaten. De glömma att man nu mycket väl kan utestänga Preussen från konferenserna och äfven från: bestämmandet af den definitiva freden. Nu skulle visserligen kunna återstå den chancen, att Ryssland uppträdde för Preussen och fordrade såsom vilkor, att Preussen finge vara med om undertecknandet. Men då hade Preussen steg för steg blifvit trängdt från Wienerprotokollerna till neutraliteten, derifrån till isoleringen och slutligen till den ryska alliansen. vå Detta allt tyckes vara moraliskt omöjligt. Det är för närvarande det ryska partiets plan, som också blifvit genomdrifven, att öfverstlöjtnant v. Manteuffel skulle skickas till Wien, för att icke alldeles sönderslita alla band med Österrike och ännu en gång söka afhålla denna makt från det sista afgörande steget. Om detta skall lyckas eller om i sista ögonblicket Preussens bättre genius skall segra, derom skola de närmaste dagarne afgöra. ter tl KE RE KR ör RA RN