Aftonbladet – 30 december 1854, sida 3

Knappast ögnade han dess utanskrift förrän han blef likblek: det var herr Garains stil. Han uppryckte häftigt kuvertet och läste som följer: Som jag lofvade er, har jag sedan i går noga öfvertänkt allt, och resultatet af dessa begrundanden hor blifvit att jag fullkomligt inser min pligt. Ännu denna morgon har jag gått till min dotter, och jag fann Octavia förvånad öfver ert tidiga aflägsnande, men ännu utan någon fruktan för o!ycka. Jag har velat väcka en sådan hos henne; hon har ej förstått mig. Helt och hållet upptagen af sina foglar och sina blommor, kunde hon ej skåda bortom denna atmosfer af sällhet inom hvilken hon lefde. Då har jag talat till henne om denna lycka, som var för henne så stor att den förmådde henne att glömma allt annat; jag föreslog henne dess förlängande mot särskilda vilkor. Skulle hon för den vilja uppoffra allt hvad hon egde? hon smålog; sin ungdom, sin sönhet? hon svarade utan eit ögonblicks tvekan; offra sin pligt? hon bleknade, hon såg på rig forskande, och hon frågade hvad jag menade dermed. Då, med darrande röst, med beklömt hjerta, uppdagade jag för henne den olycka som krossar oss alla... Jag vill ej upprepa för er verkan af denna bekännelse; den var förfärlig. Slutligen lyckades det mina omsorger och böner att besegra hennes första utbrott af förtviflan. Nu, himlen vare lof