Aftonbladet – 30 december 1854, sida 2

af smärtan, hans vrede upplöste sig i tårar. Då, med bruten stämma och sammanknäppta händer, talade han till den gamle advokaten om hans dotter; han besvor honom att skydda henne för en skiljsmessas förtviflan; han bestred domarens pligt i bredd med fadrens ömhet. Hr Garain kände sitt förnuft vackla; han reste sig blek och förvirrad: Sluta, Henrik, sade han, fresta mig ej! Att söka draga fördel af ett svagt ögonblick för att besegra mig är ej värdigt dig. Begge hafva vi behof af att samla våra tankar; i morgon skola vi återtaga denna förfärliga fråga. Försök blott i afton att göra våld på dig så att ej någon misstanke väckes hos Octavia, låt oss unna henne ännu några timmars sällhet., Och då han märkte att I7enrik ville protestera mot desga sista ord, tillade han: Gud skall måhända förlänga dem, Gud och vår försigtighet. Du bör ej kunna tvifla på min goda vilja, min son; låt mig i ro få öfvertänka allt. I. Denna natt var för den gamle advokaten hemsk; han tillbragte den under den grufligaste själsångest. Ett rof för en af dessa svåra kriser, hvilka sätta våra mest okufliga böjelser i fejd med pligten, förblef han flera timmar tvekande och liksom i ett rus af tvifvel. Ömsom, smittad af Henriks förnuftsgrunder, tillbakastötte han likt denne rättigheter hvilka blott grundade sig på deras företräde i tiden; ömsom, återförd till besinning af den lag hvars nitiske, stränge tolkare han alltid varit, böjde han hufvudet med undergifvenhet för det hotande slaget. Men hoppet, knappast tillbakavisadt, återvände för hans inbillning under en ny skepnad; förståndet kunde ej öfvertyga hjertat. ÖOctavias lefnadslycka, så utan återvändo krossad, ropade alltid hämd emot förnuftsläran. Denna lycka, var ej likväl den hans första pligt att besvara? Hvad anginge väl honom sennorans rättigheter? Tillkomme det väl honom att göra dem gällande emot dem han mest älskade? Hvad