LITTERATUR. Minnen ur Sverges nyare historia, samlade af Bi von Schinkel, öfverste f. d. adjutant hos konung Carl XIV djvhun. Författad och utgifuen af C. W. Bergman. Femte: delen i Regementsförändringen (1809—10). Det knappa utrymmet afskär oss för närvarande hvarje möjlighet att med någon utförlighet redogöra för innehållet af denna del, som rörer sig kring den intressanta och vexlingsrika tidpunkt, då Sverges närvarande samhällsskick grundlades. Den upptager i största korthet sjelfva historien om denna författnings tillkomst, men är rik på nya och underhållande detaljer om de handlande personerna, och kastar isynnerhet mycket ljus öfver de af revolutionens upphofsmän lifligt närda planerna till en förening mellan Sverge och Norge, det Gustavianska partiets ställning till riksdagen och de äfven af Carl XIII:s sympätier omfattade försöken att störta den nya regeringsformen, samt frederna i Fredrikshamn, Jönköping och Paris, hvarvid författaren söker visa omöjligheten för Sverge att bibehålla Finland, eller förskaffa sig bättre vilkör äfven om den bekanta Norrbottenska expeditionen slagit bättre ut. Framställningen är som vanligt rik på pikanta anekdoter, hvaraf vi endast nämna de entusiastiska hurrarop hvarmed svenska riksförsamlingen i samma skickelsedigra plenum plenorum d. 10 Maj 1809, då Gustaf IV Adolf och hans ätt för everdliga tider uteslötos från Sverges tron, helsade de första segrarne som den olyckliga monarkens dödsfiende tillkämpat sig mot Österrikarne. . Carl Augusts personlighet framstår i utgifvarens teckning hufvudsakligen såsom en invalid. Om hans mångfaldiga redbara egenskaper, hans ädelhet, fromhet och hans allvarliga, nordiskt kraftfulla karakter m. m. m. m. har så mycket blifvit taladt och skrifveto, säger hr Bergman, att han vej ämnar belasta dessa blad med många ord derom; — en föresats som han äfven redligt hållit. — Deremotanse vi (hr Bergman) af högsta vigt, att den öfvertygelsen kraftigt bibringas läsaren, det kronprinsens så kroppssom sinnesbeskaffenhet redan före afresan till Sverge beklagligen var sådan, att Sverge enligt alla menskliga beräkningar ej kunde påräkna att få behålla hans dyrbara person så synnerligen länge. Vi föreställa oss att fraröställningen skulle hafva vunnit, om försöken att bibringa, läsaren den beräknade öfvertygelsen varit något mindre kraftiga, så mycket mera som de väl numera äro få, hvilka anse att prinsen verkligen blifvit förgifven på sin skänska resa, och att riksmarskalken Axel Fersen deri var delaktig. Utifvaren. drar deremot icke i betänkande att direkt påpeka den under Adlersparres auspicier stående hemliga polisen och opinionsklubben såsom uppdiktare af de rykten och Berättelser, hvilka om prinsens död kommo i omlopp bland allmänheten, och följaktligen äfven såsom det omedelbara upphofvet till den gräsliga katastrofen den 20 Juni 1810, och hans ord falla sig stundom i detta afseende skarpare accentuerade än som synes oss stå rätt väl tillsammans med den lugna och passionfria forskningens värdighet. Tronföljarevalet i Örebro intager naturligtvig i hvarje sKrift öfver denna period ett bärdeles framstående rum. Att en liten i alla afseenden betydelselös löjtnant, skickad med depegcher från gin regering, innehållande tillkännagifvande af dennä regerings val af tronföljare för Frankrikes dåvarande kejsäre, tar sig före att på fri hand, och i djupaste hemlighet för svenska legationen i Paris, utse en helt annan tronföljare, att med denne träda i underhandling och slutligen genomdrifva hans val, är något så utomordentligt, att efterverlden skulle förklara det för en fabel, om ioko buviovu läge 0 handan Friherre Otto Mörner har emellertid i en för tjugu år sedan utgifven skrift så öppenhjertigt framlagt sitt åtgörande i detta . hänseende, så ärligt erkänt hvilka medel han dervid begagnade och huru han fann nödigt att utsprida,, det ett stort parti i Sverge fanns för fursten af Ponte Corvo, ehuru han lika uppriktigt omtalar att detta parti då ännu icke fanns, samt huru han lånade betydliga nningesummor och afskickade otaliga staFetter för att inverka på riksdagen, att numera ingen är i okunnighet om den saken. Huruvida han åter endast lydde sin egen ungdomliga ingifvelse eller mottog impulser af någon annan, är ej lika klart. Hr Bergman antyder å ena sidan att Mörnerska farhiljen stod i särskilda tacksamhetsförbindelser till Bernadotte, hvilka han lofvar att närmare utreda i nästa del af sitt arbete, men å den andra sidan deremot att det fanns något parti i Upsala, som ingifvit honom förgta planen att erbjuda svenska kronan åt fursten af Ponte Corvo. Detta torde väl vara svårt att utröna och är äfven för öfrigt af ringa vigt. Hufvudsaken är att den unge subalternens politiska drömmerier,, såsom hr Bergman uttrycker sig, blefvo en historisk verklighet. De omständigheter, som dermed stodo i sammanhang, br Mörners besök hos fursten och hans löfte att mottaga svenska kronan och förklaring om sin beredvillighet att för detta fall ombyta religionsbekännelse, m. m,. äro numera temligen allmänt kända saker, men berättas af hr Bergman på ett lifligt och underhållande sätt. På samma sätt skildras äfven Fourniers beskickning till Örebro och de mångfaldiga förespeglingarne om de särskilda politiska fördelar, Finlands återfående och mycket mer, som skulle härflyta af den franske marskalkens val, samt Signeuls otilltag,, såsom hr Bergman rätt benämner an feg f— kr jr a AA KR EEE br ÅM Me Pm OL tm RR FA kt be — rt Ng mm Ö m Hj NN Hj ÅA hh ni beredde mig? är det jag som har sökt bet fria mig derifrån ? 8 Man ni har draoit fördel deraf?, tilla. I 1h