Aftonbladet – 23 december 1854, sida 1

ER ODAe EAST RETA KET TS GRE tadt för att kullkasta det fria samhällsskicket, trampa frihet, nationalitet och menniskorätt under sina fötter och, under skenfagra förevändningar, reed styrkans argument qväsa hvarje uppspirande frö till verklig sjeltständighet hos folk eller enskilda. Från den ryska medelpunkten utgick inflytandet af dess styrelsegrundsatser närmast till de båda andra östra hofven, men utbredde sig äfven småningom till västan alla europeiska länder, motarbetande hvarje statsutveckling, förföljande och förkättrande hvarje yttring af frihetens medve:ande, upphöjande den ärfda regentmaktens höghet och dess innehafvares ofelbara förträfflighet, samt först och sist lofsjungande Rysslands czar såsom ordningens gudaborne härold på jorden och snart sagdt försynens omedelbara ombud ji alla samhällens angelägenheter. Detta inflytande har gifvit sig tvåfaldigt tillkänna, dels I säsom en yttre påtryckning från det östra välI det, hotande med förlust af sjelfberrskarens I välbehag, och undandragandet af hans bistånd ii händelse af behof, hvarje regent som skulle våga att göra eftergifter åt sitt folks önskningar, dels såsom en i hvarje särskild samhällskropp fortgående kamp mot utvecklingen af en friskare samfundsanda och friare samhällsformer, underhållen af dem — och deras parti är i hvarje samhälle stort — som af-mer eller mindre personliga orsaker tända sitt rökverk för makten och böja sitt knä för moskovitisk regeringsvishet. Tryckningen af detta czarstatens öfvervälde öfver de europeiska folkens yttre och inre politik var kanske nödvändig att sammanhålla frihetskänslan, bevara henne från skadliga öfverdrifter och uppfostra tenne till den sansade kraft, som ensam förmår att grundlägga samhällenas varaktiga lycka. Polens, Ungerns och Norra Italiens yrvakna ansträngningar att afkasta sina bojor hafva hittills endast haft till följd påläggandet af ännu hårdare band än tillförene. Nationaliteternas sak har länge legat under, men det synes ändtligen som vore deras tid ånyo kommen, och att den icke förlorat på väntetiden. Den kommer nu, vill det synas, ej blott såsom ett I önskningsmål för varmbjertade svärmare, utan såsom en legitim fordran inför folk och furstar, och såsom en nödvändig sjelfbevarelseakt å deras sida. Europas mest utvecklade, bäst ordnade stater sc sig om efter bundsförvandter bl.nd de nationer, hvilka fordom med deras eget samtycke, om ej medverkan, utplånades från antalet af sjelfständiga folk, och ett fritt Polen skall måhända snart nog änyo upprättas såsom ett bålverk för det civiliserade Europa mot den östra barbarens eröfringslystnad. Derhän har det kommit med religionens och ordningens sjelftillsatte upprätthållare, att han ändtligen stött ifrån sig sina trognaste och naturligaste bundsförvandter, utan att de längre våga öppet omfatta hans sak, som tillika är deras. Vi fösta ej öfverdrifven vigt vid fördraget af den 2 December mellan Österrike och vestmakterna; vi veta fastmeraf gårdagens poster att Österrike egentligen genom detta fördrag förbundit sig till ingenting; men den moraliska vigten af detta förbund är icke så ringa. En styrelse, hvars egna grundsatser äro enväldets, och hvars egna undersåters frihetssträfvanden blifvit endast med czarens hjelp undertryckta, har nödgats lägga sin röst till den allmänna stämman, som öfver allt i Europa högt talar emot dess vän och välgörare, och en annan monark, befryndad med cezaren ej blott genom slägtförbindelser utan genom de andliga frändskapernas ännu starkare band, skall förr eller sednare nödgas följa sin sydliga grannes föredöme. Derhän skulle det ej hafva kommit, hade icke det system, hvarpå den s. k. upprätthållande europeiska politiken hvilat, genom sina öfverdrifter fällt sin egen dom. Det har härigenom räddat den europeiska civilisationen, hvilken är detsamma som den europeiska friheten. Det fordrades att måttet skulle flöda öfver, för att förmå det fredsälskande och från Europas fastlands-angelägenheter genom sitt läge afsöndrade britiska öfolket till de oerhörda uppoffringarne ett krig måste medföra för deras handel och deras näringars blomstring, och ett sådant krig som detta, med årslänga ansträngningar utan någon afgörande seger! Och allt hvad vi ännu erfarit från den på en ovanlig tid sammankallade brittiska — folkrepresentationen, drottningens trontal, oppositionens anfall och regeringens försvar, visar att engelska folket är fullt och manligt beslutet att föra kriget med kraft och allvar och icke lägga ned vapnen förrän det tryggat sin egen och det öfriga Europas fred och frihet. Om något skall kunna försona den fredsvana samtiden med kriget och dess gräsligheter, så måste det vara medvetandet att icke lättsinnigt hafva sökt det, att hafva undvikit det så länge sådant utan våda lät sig göra, att icke dermed eftersträfva landvinningar eller andra egennyttiga syften, utan endast den ro, den trygghet mot störelser utifrån, den visshet att, ostörda af främmande mellankomst, få utveckla sina egna krafter och sköta sina egna angelägenheter, som äro Ida Tanoenavillaa