Aftonbladet – 20 december 1854, sida 2

penstedi verkligen icke eftersträfvar en landshöfdingebeställning såsom reträtt från sitt statsrådsembete när hin kommer att lemna det, så 5r dt naturligtvi i ehm tf ) på så 1ös oomn ardee Men e t o ialla länder und-rkasts , ätt detta i allt fall är gavs minister är utsatt uti alla der i lande tidningar både med skämt och ail var, och hvilka en sådan man likväl med bibehållande af ganska god matsmältning underkastar sig. Bevis härpå kan försvararen till hundratal ivhemta, om han blot; behagar taga kännedom af huru den nuvarande premierministern, lord Aberdeen, under loppet af detta år blifvit mattlad i en mängd engelska blad (och hvaribland vi exempelvis nämna tidningen the Punch med dess qvicka karrikaturer) för sin vånskap för kejsar Nicolaus? Hvarföre skulle då vår Gripenstedt — sins comparaison i afseende på den stora politi stridsfrågan för dagen — vara så mycket heligare än lord Aberdeen? Å andra sidan måste det tillika tagas i betraktånde, dels att det på grund af erfarenheten blifvit en förmodan som ligger ganska nära till hands, att statsräder, som af en eller annan anledning finna sig föranlätoe att lemna taburetten, gerna, om de kunna, söka att få denca utbytt emot en landshöfdingebeställning, de på ea gång indrägtigaste, angenämaste, i afseende på makten inflytelserikaste och tillika, om man så vill, beqvämaste som finnas bland alla högre embeten i vårt land, med undantag af de ännu skönare och makligare biskopsstolarne, som derföre icke heller försnås af vederbörande såsom en tillfredsställande och trösterik hugsvalelse för några ärs omak vid rädsbordet, och väl torde vara nog mycket värda, tt till och med eovsamt för deras skull underkasta ig en kort tids oskadligt bouderande frän den förargliga liberala pressens sida. Härtill kommer vi lare, att då hr Gripenstedts svärfader, hr öfverste Anckarsvärd är en af de största possessionaterne och obestridligen en af de mest betydande männen inom Örebro län, samt bemälde öfverste dessutom fir ni varande anses stå på ganska god fot med hofvåt, och sannolikt är att han gerna skuile vilja arbeta för, att få sin måg på ifrågavarande plats, så ligger väl den tanken ganska nära till hands, att en sådan anställnipvg kunde vara i fråga, utan att sädant behöfde anses för en skandal? Till landshöfdingeembetena ingifvas för öfrigt, som man vet, icke nägra ansökningar, ej heller upprättas några förslag dertill, hvilket i sig sjelf är rätt illa, emedan det undanhäller mången förmåga, som eljest måhända både förtjente att komma och skulle komma i ätanka; men det är nu engång så. Häraf följer åter, att något annat sätt ej finnes, att komma i tillfälle att yttra sig om en persons mer eller mindre tjenlighet på en sädan blats än att utläta sig derom på grund af en sådan förmodan som nyss är nämdt. Hr Gripenstedts bundsförvandt menar, att det varit obehörigt af den första artikelns insändare att uttala hvad en hel provins kan önska eller icke i nämnde häcseende. Detta kan ock till en viss grad vara riktigt; men det är ju icke andra Nerikesboar betaget, att yttra en motsatt tanka, om de skulle vilja derom förena sig, och säsom förut är sagdt, har ju hr Gri -penstedt alltid tillfälle att förklara det han ej ämnar söka eller emottaga ifrågavarande plats, om sådant skulle vara haos mening. Så hög eller förnäm är han väl icke, att en sädan förklaring kan vara under hans värdighet, då densamma skulle göra ett slut på alla vidare kommentarier om den saken. Såsom det nu är, ser det deremot nästan ut, som om bundsförvandtens nobla indignation kunae till någon del hafva blifvit föranledd af sjelfva den omständigheten, att sjelfva frågan om hr Gripenstedts möjliga anställning blifvit föremål för offentlig uppmärksamhet. Bundsförvandten har äfven illa upptagit, att redaktionen låtit inflyta i sin tidning en artikel som inne höll det uttrycket, att det ej hör till sällsyntheterna, att landshöfdingsplatserna behandlats såsom blotta bröd stycken, bestämda för personer, dem regeringen ur ett eller annat skäl velat gynna, som bidrag för pensionerna och såsom reträtter för kasserade statsråd. Tänk, att bundsförvandten är bra ömtålig. Skulle då icke verkligen någongång, och icke just så sällsynt, ifrägavarande omdöme med skäl kunpa tillämpas? Om också ett eller annät lyckligt updantag må kunna citeras — ja till och med om man gerna skulle tillägga ännu ett par exempel till de af bundsförvandten anförda, månne detta jäfvar det allmänna omdömet att en af de kännbaraste bristerna i vårt lands styrelsesystem ligger i metoden för tillsättningen af landshöfdingeplatserna, så som lenna för det mesta tillgått sedan längre tid tillbaka? Vi skulle till och med nästan tro, att bundsför vandten i detta afseende skulle, med den anda af rättsinnighet och sanningskärlek som på det hela skymtar igenom havs artikel, instämma med oss i denna mening, om han kommer att närmare tänka på saken. En ganska treflig regel för utöfvandet af yttranderätten uppställer bundsförvandten, då han vill göra det till pressens åliggande att, för hvarje gång som den yttrar sin mening om en offentlig person, uppräkba 1e åtgärder hvari denne deltagit, framställa sina ahbmärkningar vid hvar och en af dessa särskildt och motivera dem. Förfarandet är utan tvifvel i sig själf riktigt och ssmvetsgrannt; icke heller kan det nekhs att man ej har skäl att vare sig rosa eller fördöma någon utan skäl. Vanligen kommer det väl ej heller i tråga, att en opinion bildar: sig om en offentlig man, åtminstone inför de tänkande, annorlunda, än att denna opinion hvilar på sakförkållanden. Men buru det skulle låta sig göra att hvarje gång det kommer i fråga attyttra sig om person, inrätta detta yttrande på samma sätt som ett domstolsutslag öfver en fiskalisk aktion, det lemnas åt bundsförvandten sjelf att afgöra. Det vanliga, som hittills skett och kommer att ske hädanefter, lär väl vara att en mängd sammanräknade omständigheter tid efter annan bidraga till fastställande af ett sådant omdöme, som mer eller mindre rättvist, likväl slutligen, utan ått supphörligt hålla i minnet hvarje sak för sig som förekommit, hvilar på den bekanta regeln: känd sak är så god som vittnad; under det de vigtigaste af de handlingar, som tillhöra personen, alltid emellanåt komma till. tals. Det torde benäget uppmärksammas, att insändaren uti förestående anmärkningar icke inlätit sig i någon granskning af hr Gripenstedts mer eller mindre Tåmplighet till landshöfdinge i Örebro län. Men så mycket mätte, utan att innebära någon öfverdrift, utan att anses ohemult och utan att beböfva framkalla beskärmelsen öfver skandal, kunna sägas, att en man som, sedan han velat anses tillhöra det liberala och reformerande partiet inom representationen, efter sitt upptagande bland rådgifvarepersonalen, med god smak deltagit i alla de reaktionära åtgärder hvilka utmärka regeringen under den tid han deri deltagit, mycket väl kan tåla vid den lilla prickninog som tilldelats honom genom anmärkningarne i Aftonbladet den 23 November. Tertius interveniens. Till Redaktionen aj Aftonbladet! Som uti kalendern Svea ätskilliga högst oriktiga uppgifter influtit rörande de elektromagnetiska tele: graferna 2 Svergen, anser jag mig skyldig att genast efter erhållen kännedom derom, i hvad det rörer mig personligen, desamma rätta.