Aftonbladet – 19 december 1854, sida 5

Det var förmodligen min värdige onkels mening att beröfva den lagliga arftagerskan denna dyrbara del af afvet, för att dermed lyckliggöra mig. Tro nu icke att denne trogne och berömde kamrat var enda föremålet för onkel Jeans ömhet, den intog endast andra rummet i ett hjerta hvarest faderskärleken herrskade framför allt annat. Och hvem skulle ej hafva älskat Therese med sitt kyska madonnaansigte, sin oskuld och sina 15 år!... För att intagas af henne, behöfde man ej vara hennes far. Jag fann dock något att anmärka mot onkel Jeans sätt att älska. Hans ömmaste ord och ljufvaste smekningar voro visserligen för bans dotter, men jag hade önskat se honom förena med dessa känslobevis en allvarligare omsorg för hennes framtid. Jag kände tillräckligt husets ställring för ott veta det inga penningar placerades, och att man hvarken köpt aktier, egendomar eller rentor. Jag var derföre ej utan oro för min lilla kusins öde, och det förekom mig som om min onkel ej tillräckligt delade denna min oro. Ett samtal som jag hade med honom upplyste mig likväl om mitt misstag; det var en dag som Adelaide och Therese gått ut på visiter och lemnar 0ss tete-å-tete. Min käre Adolf, sade onkel Jean, du har mer omdöme och solidit i karakteren än man vanligen finner bos en ung man om tjugotre år; för öfrigt tror jag att du egnar mig en viss tillgifvenhet., Jag vill ej göra er några försäkringar, roin onkel, jag säger derföre endast, sätt mig på prof.p Det är det jag ämnar göra, fastän så sent som möjl:gt, ty tack vare Gud bör jag rätt gladt mitt halfva sekel, och ehuru öfvertygad om att det deruppe finnes em bättre verld än vår