Aftonbladet – 19 december 1854, sida 5

yttre framträdande; men liksom pansaret ofta dolde en fin och smakfull vapenrock, så finner man hos den ädle riddaren bakom den jernhårda strängheten, karakterens råa utansida, ett sinne der stora och ädla tankar dväljag, ett bjerta som är rikt på mildare käönslor, som lyssnar till humanitetens röst och finner glädje och njutning i poesi och konst. Birgers drägt, ehuru rik och prydlig, har i hufvudsaklig mån qvar den äldre riddareperiodeng enkelhet, som just vid den tiden började försvinna i Europa, zedan under korstågen de vesterländska riddarnes anda och fantasi fått nya impulser i orientens underbera, fantastiska och brokiga verld. Den store Gustaf Adolfs staty är äfven i sitt slag ett mästerverk. Konstnären har här haft en svår uppgift att lösa. Då vi ej haft tillfälle att se sjelfva statyen, är det oss icke möjligt att efter de tillgängliga afbildningearne kunna bedöma, i hvilken mån konstnären förmått åt gestalten ge det uttryck af andlig kraft och höghet, hvarigenom ensamt den unge konungen (han tänkes ja framställd vid 24 å 25 års ålder) kan i sin romantiskt praktfulla drägt särskiljas från den tidens många militäriska äfventyrare. Det är icke nog med det öppna, ridderliga och energiska väsendet, der måste äfven finnas ett drag af högre allvar, som påminner om troösfrihetens hjelte och blodsvittne f). Drägten, om den skall vara historiskt trogen, företer äfven många svårigheter; den lämpar sig mera till behandling för målaren än skulptören. Dessa svårigheter bar dock Fogelberg på ett utmärkt sätt besegrat. Prettioårakrigets drögter motsvarade den tidens vilda stormiga karakter. Riddertiden var emellertid förbi, och äfven krigarnes drägter hade numera ingen absolut militärisk prägel. Den bredskyggade, med fjädrar sirade hatten kunde formas på hvarjehanda olika sätt, och löste krigaren af sig det gehäng hvari svärdet var fästadt, drog han af sig de stora vida stöflarne, så var han i sin korta lifrock, sitt prydliga skärp och sin stora rikt utsydda krage en fullfördig hofkavalier. Fältherrarne utvecklade den mest förvånande lyx i sina drägter, och deras exempel efterföljdes allmänt allt efter råd och lägenhet. Den tidens tyska poeter klagade deröfver, att den ene bar på sig en hel qvarn, den andre en hel by och förespådde i anledning deraf Tysklands undergäng. Gustef Adolf täflade aldrig med en Pappenheim i yttre prakt och älskade i allmänhet en ädel enkelhet. Konstnären har också icke gått till någon öfverdrift i yttre ståt; den rika statsdrägten är behandlad med stor sorgfällighet, men tillika med en lätthet och en plastisk anordning, som göra att deneamma ej får ett uttryck af oro och brokighet, som kunde motverka den höghet och värdighet, hvaraf hela gestalten bör bära en prägel. ) Intressant är det t. ex. att i ett underjordiskt kapell uti borgen i Närnberg se jemte hvarandra tveane gamla förträffliga porträtter af Gustaf Adolf och Wal:eastein. Bredvid Gustaf A olfs imponerande själsadel sjunker Wallenstein ned till en djerf och slug condottiere.