Aftonbladet – 19 december 1854, sida 5

Bildande konst. Ett nytt plastiskt konstverk hörer till det ovanliga i Sverge. När man hos oss talar om nyheter på bildande konstens område, så är det vanlixen fråga om genremålningar och Jandskapsstycken, ty äfven historiemålningar böra till sällsyntheterna. Denna höst har dock plastiken hos oss intagit främsta rummet, och hela det konstnärliga intresset har koncentrerat sig omkring tre stora plastiska arbeten, hvilket varit så mycket naturligare som de äro konstverk af första rangen och, com inom de öfriga konsterna ingenting af särdelea utmärkt beskaffenhet visat sig. Det är en sällsynt lycka för en konsinär att på en gång kunna lemna sitt fädernesland trenne stora konstmonumenter, ämnade att offentligen uppställas för samtidens och efterverldens blickar. Fogelberg har i de tre bildstoderna haft att karakterisera trenne mycket olika tidehvarf, och denna uppgift har varit så mycket svårare som nuförtiden den allmänligare, idealizerande och antikiserande riktning, som förut gjorde tig gällande i monumentala bilder, alltmera måste gifva vika för en mera individualiserande frams!ällning, som sträfvar att med -historisk trohet återgifva personligheten i dess yttre och inre karakter. Härigenom uppstå för bildhuggaren en mängd nya svårigheter att besegra; sjelfva de olika drägterna, som i möjligaste måtto skola lämpas efter plastikens fordringar, taga mycken möda och eftertanke, vidlyftiga studier och arbeten i anspråk. De trenne bildstoderna äro så olika och långt skilda från hvarandra i väsende, uttryck och gestalt, som de tidehvarf äro, hvilka de framställda personerna tillhöra. Birger Jarl är en representant för den ridderliga forntiden, den tid då kristendomen först började få ett mäktigare inflytande på lagar och seder. I hans gestalt uttalar sig ännu det fornnordiska väsendet, icke blott genom de kraftiga kämpalika formerna, utan ännu mera genom den inre kraft som ur dem framstrålar. Huru äkta nordisk är icke denna mäktiga, i sig sjelf slutna kämpagestalt, huru väldigt imponerar den ej genom den inre själsstyrkans energi, genom viljans orubbliga fasthet, genom det lugna medvetandet af egen kraft! Huru befallande är den icke genom den klara, starka, okufliga andens medfödda majestät! Man ser att det är en herrzkare, gom både vet att gifva lågar och med svärdet hålla dem i helgd. Ett visst drag af mildhet och eftersinnande, som på ett förträffligt sätt parar sig med det stränga allvaret, påminner ost att vi se för oss den bästa representanten af sann nordisk Tidderlighet, den förste som ville göra qvinnans rätt och menniskovärde erkända 1 lag och i sed. Birger Jarl är verkligen den ädlaste och värdigåste representant vi kunna finna för den på ljusoch skuggsidor rika tid som han tillhörde. Jernhård såsom det pansar, som betäcker hela hans kropp, var den tidens anda, då man betraktar den i sitt