Aftonbladet – 14 december 1854, sida 1

tala mig på de gamla romares språk. Då vi ömsesidigt visade den bästa vilja, så kommo vi att begripa hvarandra något litet lättare än om vi talat genom tecken. Genast voro vi goda vänner. För min skull lät han sina religiösa fördomar fara och lofvade att om jag skulle dö i hans hemtrakt, skulle han icke göra någon svårighet att begrafva mig. Han medgaf til och med att en romersk-katolsk, fastän denre otvifvelaktigt var fördömd i andra verlden, kunde vara en bygglig menniska i denna. Jag respekterade hans ortodoxa öfvertygelse, och han beklagade att jag var född inom romerska kyrkan. Det var denne aktningsvärde representant för grekiska kyrkan som förrättade vigseln. Kyrkan i Doulgesti var liten; den kunde knappt rymma alla gästerna. Jag ville icke beröfva någon rättrogen nöjet att öfvervara ceromonien och begagnade min egenskap af fremmande religionsförvandt för att qvarblifva utanför. Jag förlorade intet derpå: hvad jag såg derute uppvägde fullkomligt det andra. Kyrkan var belägen på föga afstånd från slottet ofvanför en femtio stycken kojor af lera och rör, som utgjorde byn. Hon dominerade platåen, som sluttade nedåt Prutb, hvilken syntes vid horisonten som ett bredt gult band. Jag sökte ett skydd emot solstrålarne; jag märkte till höger om kyrkan en kulle, med en liten trädgrupp. Denna oas var skiljd från kyrkan genom en liten å, som vid vårflödet var ganska strid, men i Augvsti het och hållet uttorkad. Jag skynda ver för att njuta af den sällsynta skugga, som platsen erbjöd. Stället var väl valdt: jag var der förträffligt placerad för att observera när brudskaran kom ur kyrkan och för a!t betrakta bondfolket i byn. (Forts. följer.)