Aftonbladet – 12 december 1854, sida 1

det skulle märkas. Hans rum är försedt med gallerfönster och beläget mellan ett rum, som är upptaget af doömestiker, och den stackars Marioulas kammare, hennes som skriker som om man brände henne lefvande och begråter den döde med bitter smärta. Domestikerna hafva icke hört något; Marioula ännu mindre; hon har icke vetat olyckan förrän nu på morgonen. Slutligen icke ringaste tecken på den dödes kropp eller i hans rum till något våld, någon oordning. Er onkel är således död af slag. Om jag skulle ha det ringaste orätt, så skall ni fritt få kalla mig ett dumhufvud, en åsnap Då jag teg, fortsatte han: Derjemte var er onkel öfver 70 år. Vidare, oss emellan sagdt, storätare, fet och blodfull; och en hals sedan liksom en tjurs, tjock och kort. Kan det då förvåna er att han dött af slag? Ni har sjelf samma temperament, och det skulle icke förvåna mig ifall... om 50 eller 60 år... nå! vi äro alla dödliga. Den stackars aflidne, som aldrig älskade melankoli här på jorden, önskar gäkert att man icke sörjer i evighet. Gråt ut, min unge vän, och trösta er sedan. Detta pladder, som jag icke hade styrka alt afbryta, döfvade något min smärta. Jag skönjde en naturlig tilldragelse, der jag i början sett ett brott. Emellertid skingrade sig icke mina misstankar. Att Marioula begret hans död var för mig en alltför påtaglig komedi, för att de icke skulle inristas i min själ för alltid. Tid efter annan gingo hemska blixtar genom mina tankar, och jag kände förfärliga qval. Sedan återföll jag i samma själlösa nedslagenhet. Så mycken själsskakning gjorde mig sjuk, och jag måste hålla mig vid sängen i flera dagar, angripen af en brännande feber och nästan beröfvad sansen ; nästan hvarje afton bemäktigade sig yrsel