vare politisk osanning svårligen kan yttras. Någon personlig ärelystnad i den meningen, att den skulle belönas med en taburett eller en syssla, fanns aldrig hos dessa män. Hvad dessa bekämpade var regeringssystemet och den förderfliga allenastyrelsen; hvad dessa stridde för var aktning för lagarne, aktning för representationen, aktning för rättvisans oci framåtskridandets grundsatser, noggrann hushållning med statsmedlen, inskränkning af militäroch statslyxen, och framför allt utvecklingen af det Konstitutionela lifvet, hvarförutan en sann folkfrihet icke är betryggad och någon garanti mot maktmissbruken icke finnes. Det är således höjden, vi skulle nästan säga, af oförsynthet, när vi icke kunna antaga att det skett af okunnighet, att kalla en sådan strid för en kärnlös fejd mot styrelsepersonalen., Också vet Sv. Tidn. lika väl som vi, att denna fejd hvarken varit )kärnlös, eller fruktlös,, och att, förutan densamma, understödd af den ännu förhatligare tryckfriheten, den svenska ståndsrepresentationen tvifvelsutan redan skulle nedsjunkit endast till ett lydigt redskap åt makten, ja, till ett föremål för hela den upplysta delens af nationen förakt. Ej heller må Sv. Tidn. låta insöfva sig i den föreställningen att oppositionen i verklig mening — ty en liten och beskedlig opposition i några små enskildheter vill Svenska Tidningen gerna tillstädja, åtminstone så här i prenumerationstiden; — att denna opposition är för alltid förstummad och bannlystinomriksförsamlingen, derföre att den under nu förfutna riksdag nedlagt sin talan och ätnöjt sig att vid några få tillfällen protestera. Orsakerna dertill böra i öfrigt sökas icke deruti, att den ansett sig oberättigad att sträcka sina anspråk, så långt, hvartill den under en så beskaffad styrelse som vår nuvarande säkert äfven haft makt, om den funnit för godt att begagna en sådan, utan deruti, att dels de yttre förhållandena varit af den utomordentligt ömtåliga och för landet omiätligt vigtiga beskaffenhet, att de i visst hänseende påbjudit. tystnad och öfverseende, dels den nuvarande styrelsen, i mån af representationens fortgång på de inre reformernas bana gifvit efter, äfven för de liberala och oppositionella, fordringarne, och slutat med att sjelf ställa sig på deras sida, ja till och med haft den fåfängan, som vi likväl icke vilja alltför strängt bedöma, att förvandla dessa till sina egna, för att kunna tillräkna sig förtjensten af hvad som skett, samt derigenom de facto antagit det parlamentariska systemp, hvilket just är oppositionens, mål, och emot hvilket Svenska Tidningen i sin förblindelse strider, äfven sedan det just vid 1852 års riksdag blifvit mer än vid någon föregående förvandladt till en sanning.