Aftonbladet – 12 december 1854, sida 1

hålla mig, och jag skyndade att knäfalla vid. dödsbädden. Jag hade den lyckan att falla i vanmakt. Om jag längre sett dessa orörliga drag, dessa vidöppna ögon fästade på mig, så skulle jag ha förlorat förståndet. Då jag åter kom till sans låg jag på min bädd. Vid min sida stod en italiensk läkare från en närliggande småstad och slösade på mig sina omsorger. -Ni skall i morgon få se doktor Sterbini, ty han är en af mina vänner och tillbringar en del af sin tid här bos mig. Det är en ganska bra karl, men obestämd; han tviflar på sin konst, som verkligen icke är särdeles stor, och såsom de flesta obestämda menniskor affekterar han desto större tillförsigt, ju mindre han har sådan. Han gaf rhig i början några råd, som jag afhörde under dyster tystnad.. Hvad beträffar orsaken till er onkels död... . Känner ni den? afbröt jag och hoppade till af skrämsel vid dessa så enkla ord. För fan! om j2g känner den! Tror ni mig då vara ett dumhufvud? Er onkel har dött af ett häftigt slaganfall. Är ni säker derpå?n Om jag är säker derpå?... Jag skalllåta bränna mina båda händer om det ej är sanning. Saken är tydlig. Jag har nyss med största noggrannhet synat kroppen, och märk hvad jag iakttagit: Halsen betydligt svullen, respirationsorganerna täppta, ansigtet grönaktigt, nästan öfvergående i svart, ögonen starkt blodsprängda. Dessa symtomer kunna icke hänföras till annat är slag och strypning.e -O min Gud! Strypning! Jag har för fullständighetens skull sagt strypning, det vill säga för att fullständigt uttrycka mig. Det har icke funnits någon möjlighet att intränga till er onkel utan att