Aftonbladet – 11 december 1854, sida 2

ha råd att uppoffra en och annan applåd eller framropning i fall hon någon gång skulle gå miste derom vid ett sträfvande att, med förbiseende af effekten, komma närmaresanningen. Hr Swartz spelar älskare så bra det är honom möjligt. Roler af detta slag ha aldrig varit och synas icke heller komma att blifva hans genre. Hrr Norrby och Svensson fylla på ett tillfredsställande sätt sina mindre betydande roler; fru Swartz och mll Ryberg göra sig uti sina föga bemärkta. Hrr Sundberg och Nygren m. fl. hafva att visa sig blott i ett par scener, åt hvilka de bidraga att skänka den elegans som vederbör. Styckets öfverflyttning på vårt språk är verkställd med mycken talent. Isynnerhet är Michel Lamberts rol behandlad con amore och kan sägas ha vunnit på bearbetningen genom flera deri tillagda ordlekar och infall som alla stå i full öfverensstämmelse med karakteren i öfrigt. Hvad som föranledt bearbetaren till den vidtagna förändringen i upplösningen hafva vi deremot svårt att inse. Uti originalets slutscen ser man grefve Maurice skynda ut att underteckna kontraktet till det giftermål han af omsorg för sin framtid beslutat ingå; och styckets plan blir derigenom konseqvent genomförd. Här kommer den tillämnade svärfadern och gör om ända giftermålsplanen, såI lunda hindrande Maurice från den handling hvars fullbordande afslutar den parallel som författarne synas ha åsyftat att uppdraga mellan Maurices och Michel Lamberts så olika, men dock för inflytandet af egoismens makt lika svaga karakterer. Äfven torde böra anmärkas, att åtskilliga fremmande ord blifvit bibehållna der det varit rättare och lämpligare att ersätta dem med de motsvarande svenska. Maurice talar t. ex. om sin ambition, då han menar sin ärelystnad. Man vet emelletid att ambition, användt i vårt hvar dagsspråk icke uttrycker fullt detsamma som ärelystnad. Det svenska farväl har äfvenledes en vida bättre klang uti ett högtidligare språk än det hvardagliga adjö,, som här förefaller nästan komiskt då det af Maurice uttalas med bruten stämma i det ögonblick han sliter sig ur sin älskarinnas armar. Stycket har här blifvit mottaget med mycket bifall, och alla tecken antyda att det skall göra lycka.