Aftonbladet – 11 december 1854, sida 2

Cherburg till Krim. TEATER. KONGL. TEATERN: Kärlek och Egoism, komedi-vaudeville i 3 akter, fri bearbetning från franska pjesen Les coeurs dor, af Leon Laya och Jules de Premaray. Kärlek och egoism! Hvilka eviga strider mellan dessa lidelser, hvilken täflan mellan dem båda om herraväldet öfver menniskorna ! Och segren, den förblir alltjemnt oafgjord, ty egoismen, liksom det ondas öfriga redskap, låter icke slå sig i någon hufvuddrabbning; och kärleken, det godas eviga urkälla, finner alltid några ädla hjertan, några coeurs dor, beredda att kämpa för dess sak, att krossas dervid måhända, men dock alltid vittnande att det goda icke heller dör på jorden. Vi säga i dagligt tal helt lätt, helt tanklöst: han har gjort ett förståndspartio; och det faller oss så sällan in att dessa ord så ofta förkunna, att åter ett hjerta blifvit krossadt, att egoismen vunnit en ny triumf öfver kärleken. De utkämpas nemligen så ofta dessa strider, uti det tysta, det obemärkta, si att säga bakom kulisserna på lifvets stora skådebana. Någon gång måhända, då dramat slutar med. en katastrof, förnimmer publiken bullret deraf; men man har ej varit med om utvecklingen, och man omakar sig icke heller att söka i föreställningen göra sig reda derför; man ömkar på sin höjd den svärmiska stackaren, eller man ler åt romangrillerna, men allt blott ett ögonblick; i nästa minut upprullar lifvet nya scener, den katastrof som nyss tilldrog sig vår uppmärksamhet, den är glömd, utan att ens ha väckt vår eftertanka. Mycket i de flyende minuterna förtjenar dock att hågkommas, att begrundas; och konsten, som i det ädlas tjenst åtagit sig att från tid till tid i bild eller dikt bevara hvad som finnes stort, skönt eller beundransvärdt, att i sina skapelser fängsla det till hågkomst, till efterföljd eller till varning, konsten uppträder derför förmedlande mellan glömska och minne. Den påminner sålunda äfven stundom om dessa strider i det tysta, hvilka man är så benägen att förgäta, så oivenägen att efterforska. Denna kamp, till exempel, mellan Kärlek och egoism, om hvilken vi nyss talade, den framställes för oss i sanna, 1 lefvande drag uti det skådespel, som sednast blifvit upptaget på den kongl. scenen. Ynglingen, lyssnande till maningarne Af den späda, segerkrönta Guden, följer sitt hjertas röst; ban fäster vid sitt öde en qvinnas, som i sin kärlek finner hela sitt lifs sällhet, hela sin tillvaro; men ärelystnaden, fåfängan eller egennyttan afkyla med sina kalla fläktar bans varma hjerta, han sliter med mer eller mindre omild hand de band som skulle vara hinderliga för förverkligandet af hvad dessa lägre böjelser framställa såsom hans lifs uppgift, såsom den framtid det är hans pligt att tänka på. Måhända känner han ett stygn i samvetet vid tanken att denna framtid betalas med en annans sköflade sällhet, kanske känner han äfven saknadens smärta då han finner sig dertill betala denna skuggbild med sin egen verkliga lycka; men egoismen har redan fullbordat sitt värf, hvad som skett kan icke göras ogjordt. Allt detta är ju så vanligt, det är en rigtig hvardagshistoria, torde man invända. Ja visst, men det torde dock ej skada att blifva påmind derom, ty: denna historia tillhör dem som äro så vanliga, att man knappast märker dem. Arr Laya och Premaray moralisera också aldeles icke. De förtälja sin historia med leende min, och man kan äfven höra den i samma goda lynne. De ha ej skrifvit någon tragedi derom; det är helt enkelt en komedi, en komedi med sång till och med; korteligen, allt är så blomsterströdt, att man nästan måste leta bland rosorna för att finna det allvarliga draget derunder. . Framställningen är dertill i flera delar utmärkt lyckad. Hr Jolin, fru Hedin, mlle Jacobsson och hr Almlöf täfla om priset. Efter någon tvekan skulle vi för vår del vilja gifva det gemensamt åt de båda förstnämnda. De spela båda från början til slut så, att de i det närmaste komma åskådaren att glömma det de spela. Man skådar en fulländad konst, men ingenting kontladt; allt hos dem är sanning, natur. Hr Almlöf och mile Jacobsson spela väl, utmärkt väl äfven de. Man ser, man förnimmer det genomförda studium de egnat åt hvarje ställning, hvarje rörelse, hvarje min, hvarje ord, men det är just derför att man märker allt detta, som vi s-tt dem i andra rummet. Mlle Jacobssen visar sig ha med minst lika mycken framgång studerat publiken som konsten. Hennes studium af publiken har lärt henne med hvilken ställning, hvilken rörelse, hvilket leende, hvilken ton hon skall eröfra en applåd; hennes studium af konsten har lärt henne att efter behag använda alla dessa sina vapen. Men en konstnär med så rika ressurser och hvilken, såsom mll Jacobsson, synes ha framför sig en så vacker framtid, bör icke förgäta att det effektfulla icke alltid är det sköna, et sanna. MI Jacoisson har redan skördat nog mycket bifall för att kunna