Aftonbladet – 7 december 1854, sida 2

derstygglighet, och han hade lofvat döda Zemphira vid första otrohet. Han höll ord eller åtminstone nära på höll ord. Aftonen före min afresa öfverragkade han henne, då hon koketterade för kocken, som var en lustig ture af deras stam. Sedan han hade mörbultat henne slutade han i häftigheten af sitt raseri med att bita henne i ansigtet för att vanställa henne samt beröfvade henne på detta sätt halfva näsan. Min onkel hade bibehållit en viss tillgifvenhet för Zemphira och han dömde zigenaren Othello att straffas på ett exemplariskt sätt. Han dömde honom till hundra slag af knuten. Det hade varit menskligare att låta krossa hans hufvud med ett pistolskott. Våra lagar tillåta icke en sådan summarisk afrättning, och vi hafva icke rätt öfver våra slafvars lif. Om de dö till följd af en för länge fortsatt gissling, så är det en olycka, och ingen fäster sig dervid. Ni vet att barnen äro nyfikna på grymma skådespel. Denna ålder är utan medlidande, och huru många menniskor äro icke barn i detta fall. Jag betraktade med ängslig uppmärksamhet för. beredelserna till detta straff, som nästan var nytt för mig, ty jag var uppfostrad utomlands, jag hade ej varit van att se dylika scener. Johan utsträcktes på jorden med ansigtet mot marken. Fyra af hans kamråter föllo på knä omkring honom och höllo kroppen hårdt tryckt mot jorden, och den slaf, som gjorde bödelstjenst, började sitt arbete. Vid första nödropet af delinqventen, ett rop som mer erinrade om en tigers rytande än om ett klagoljud, ville jag aflägsna mig. Förgäfves! Mina fötter voro liksom fastgrodda på stället. Ni har läst i den helige Augustins bekännelser, att hans vän Alyppo inträdde på amfiteatern, der gladiatorerna mördade hvarandra, (Forts. följer.)