Aftonbladet – 6 december 1854, sida 2

ryska Oucliclia rapporterna lormala Som Dekant är, att storfurstarne voro midt i häftigaste elden. Const. meddelar en ny berättelse af ett ögonvittne, i hvilken den episod af flykten öfver Inkermanbron, då storfurstarne skola hafva sprängt midt genom infanteriet, i temlig öfverensstämmelse med andra uppgifter skildras på följande sätt: Ryssarne befunno sig i fullkomlig upplösning. Vi sågo deras tåg på vägen till bryggan slingra sig såsom en orm. Vårt artilleri märkte, att de med stormsteg skyndade fram, då vi plötsligen sågo en generalstab med lösa tyglar störta sig midt ibland de flyktige på den öfverfyllda bryggan och drifva allt som var i vägen ned i vattnet., Rörande denna batalj hemta vi ytterligare ur en korrespondens till Times följande detaljer: Slaget vid Inkerman är öfver all beskrifning. Dei var en svit af oförvägna bandlingar, blodiga hindgemäng och förtviflade angrepp i dalgångar och på höjder, i skogssnår och undaagömda hålvägar, ur hvilka slutligen vår gamla öfverlägsenhet segerrikt framgick. Utomordentligt blodig var isynnerhet siriden på vär högra flygel. Det 88:de regementet af lätta divisionen hade här vågat sig så långt fram, att det på alla sidor blifviö omringadt och räkat i största oordning, då 4 kompanier af 77:åe regementet genombröto ryssarnes leder och befriade sina kamrater. Enligt hvad redan i början af striden visade sig, hade fienden tydligea fått befallning att skjuta på de beridna officerarne : så träffades Georg Brown at eu skott, som gick genom armen och sårade honom i sidan. Ännu längre till höger rasade en förfärlig strid emellan garderna och de fem gånger starkare ryska infanterimassorna. Ammunitionen tog slut; de stridde, utan att hafva någon reserv i grannskapet, med bajonetten emot en fiende, som gjorde dem hvarje tumsbredd mark stridig, då en ny rysk kolonn visade sig bakom dem till höger och med en fruktansvärd kartescheld gjorde förödelse i deras leder. Garderna, som förlorat 12 officerare och hvilkas manskap till hälften stupat eller blifvit såradt, drogo sig tillbaka på den nedre dalvägen, men erhöllo förstärkning, angrepo å nyo och hämnades sin förlust. Andra divisionen i centern af slaglinien blef härdt ansatt. Isynnerhet var 41:sta regementet utsatt för en fruktansvärd eld, och det 95:te befann sig i en så förödande musköteld, att det blott räknade 64 man, då det mönstrades kl. 2, liksom hela divisionen blott utgjorde 300 man, då den efter striden samlade sig omkring major Eman. Under tre långa timmar kämpade 8500 man britiska infanterister emot en åtminstone fyra gånger så stark fiende. En gång kommo ryssarne innan det ännu var full dager ända nära under kaptenerna Wodehouses och Turners batterier. Osäkra om de voro vänner eller fiender dröjde våra artillerister att skjuta, då ryssarne plötsligen gåfvo eld, nedslogo allt framför sig och förnaglade karonerna. Deras kolonner uppnödde kullen och några ögonblick vägde dagens öde, men Adams brigad, Pennefathers brigad och lätta divisionen gjorde ett nytt förtvifiadt an all, uader det Dicksons kanoner nedmejade ryssarnes leder, och garderna med okufvadt mod, fastän med sorgligt glesnade leder trängde framåt emot dödsfiender. Musköteldens smatirande, vapnens skrammel och karonernas dån döfvade hörseln. Ryssarne tjöto som dena onde, då de bestego höjderna, än framryckte, än gjorde -halt och åter framryckte samt på utomordentligt kort afstånd emotiogo och besvarade vår eld; men spetskulegcvärs är kronan bland alla vapen — Inkerman har bevisat det. 4:de divisionens regercenter och marinsoldaterza som voro beväpnade med den gamla mycket berömda browa bess, förmädde med sin glesa eld intet mot moskoviternas mässor; en salfva ur spetskulegevären mejade såsom dödens lia ner dem, så att de föllo som höstens löf. Klockan 10 visade sig cn kår fransyskt infenteri på vår Högra sida, en glädjande anblick för vära bårdt ansatta regementer. Zuaverna ryckte fram i stormsteg. Franska artilleriet bade redan med dödlig verkan börjat spela mot ryssarnes högra flygel. Tre bataljoner or!eansjägare skyndade fram; på deras auleten lyste stridslusien; med dem kom en bataljon afrikanska jägare (chasseurs indigeaes). Deras horn öfverröstade slagtningens buller, och dä vi sägo deras ifriga anfall mot fiendens högra flank, visste vi att dagen var vår. Angripna framifrån af våra trupper, på flera ställen genombrutna af vära alltid ånyo upprepade charger, anfallna på högra flanken af fran ska infanteriet och på hela linien beskjutna af artilleriet, började ryssarne att draga sig tillbaka och kl. 12 blefvo de om hvarandra drifna ned i dalen, der det hade varit en därskap ait vidare förfölja dem, då alla vägar beherrskades af deras artilleri. De lemnade högar af döda bakom sig... General Canrobert, som under tidigare delen af dagen icke var från lord Raglands sida, befallde genast fransmännen att framrycka och att öfverflygia fienden. Isina an ordningar understöddes han på bästa sätt af general Bosquet, hvar ädla hängifrvenhet allmänt erkännes. Nästan alla beridna personer i bans svit föllo bakom eller bredvid honem. GeneralConrobert blef lätt särad, hans närmaste omgifning led mycket. Times offentliggör följande skrifvelse: M. H. Då ryssarne i slaget den 5 Nov. grymt dödade de i deras händer fallne särade, till och med sedan de bedt om pardon, så skulle jag vara er förbunden, om ni ville offentliggöra detta faktum, på det allmänna opinionen genom ett uttryck af fasa öfver ett sådant barbariskt beteende mätte göra ett slut derpå. Vid Alma var det på samma sätt. Der sköto ryssarne till och med på personer, som voro sysselsatta att taga vård om och från valplatsen bortskaffa de ryska sårade, och vid vår sista fäktning försäkrade mig öfverste Cowell och kapten Mackinnon före sin död, att deras dödssår härrörde från stygn, som de erhållit af fienden, sedan de redan fallit. Att i intet fall gifva pardon anstår sannerligen illa dem, som föregifva att de kämpa för vår frälsares sak. Cold-stream Guards läger utanför Sebastopol den 7 Nov. Charles Ricketts, stabsläkare., En mängd korrespondenter upprepa och bekräfta berättelsen om den ryske majoren, som befallde sina soldater att genomstinga de på marken liggande sårade och dervid sjelf föregick med exempel, men sedermera blef tillfångatagen af fransmännen och af dem utlemnad till engelsmännen. Han blef genast ställd för en af engelska officerare sammansatt krigsrätt, med de ovedersägligaste bevis öfvertygad om sitt dåd och dömd att hängas. Domen verkställdes visserligen icke, men d. 8 skickades en parlamentär med ett bref från lord Raglan och Canrobert till furst Menschikoff, hvaruti desse yttrade sin afsky öfver ryssarnes beteende emot sina sårade fiender och frågade, om det vore afsigten att fortsätta kriget på detta barbariska sätt, i hvilket fall den förenade härens befälhafvafvare nog skulle veta hvad de hade att göra. Äfven hotades med vedergällning, i händelse de i fångenskap varande särade engelsmännen och fransmännen skulle blifva illa behandlade. Man väntade ett svar ti!l den 9 och trodde, att det skulle kungöra strid utan pardon. För öfrigt hafva ryssarne lika litet efter slaget vid Inkerman som efter slaget vid Alma bekymrat sig om sina egna på slagfältet qvarliggande sårade, då det dock brukar vara vanligt, att till deras vård skicka kirurger under parlamentärflagg. ER