Aftonbladet – 5 december 1854, sida 2

AN RTR SIE SNRA AAA SINA serade genom den vid middagstiden. I den allmänna tystnaden hördes endast flåsandet af buffeloxarne, som ända till halsen stodo i den ljumma dyn, sökande litet svalka under den brinnande hettan. På kojornas trösklar sutto bönderna allvarsamt hopkrupna i skuggan och rökte, under det sådana som ledo af frossa skakades af kyla midt i solhettan. Genom detta elände ankommo vi till grefvens hus. Det var bygdt ofantligt vidsträckt, inneslutet af en tegelstensmur. På två sidor af hufvudbyggnaden voro grupper af låga hus, bestämda för zigenare, som utgjorde nästan slottets hela betjening, Alla menniskor ha träffat något prof på denna irrande folkstam, som än kallas bohemiens eller egyptiens i Frankrike, gipsies i England, gitanos eller zingaris i södra Europa, tattare och zigenare i norra och tsigany vid Donau och Pruth. Man frågar vid äsynen af denna solbrända hy, dessa svarta utomordentligt rörliga ögon, dessa anletsdrag, som äro utpräglade till ett uttryck af både dumhet och otämjd slughet, hvarifrån komma dessa besynnerliga menniskor med hvilka civilisationen icke fått någon makt? Hvilken tilldragelse har drifvit en del af denna hemlighetsfulla befolkning till vesterlandet? Största delen af zigenare lefva ännu i dag i Donauprovinserna, der de äro lifegna, förmodligen sedan mer än två tusen är. Det är Amyot, tror jag, som har sagt efter Homer: Le premier jour qui mit un homme libra aux fers, Lui ravit la moitig de sa vertu premigre. Då en enda dag förmår göra så stor skada, så kan man förstå att icke mycket skall återstå efter två tusen år af zigenarnes ursprungliga dygd ifall de nånsin haft någon. De förblitva i lifegenskapen och önska knappten fribet, som de icke skulle förstå att begagna.