Aftonbladet – 4 december 1854, sida 2

skildt att representanterna för stångjernstillverkningen i borgareståndet gifvit sina röster för förbudens borttagande, liksom i allmänhet mängden af upplysta bruksegare dela samma åsigt, försäkrade att deras egen handtering deraf icke har något att befara. Vi anse oss böra fästa särskild uppmärksamhet på en punkt som vi icke finna omförmäld i den föröfrigt ganska grundliga och öfvertygande petitionen. Den förflutna sommaren har varit bedröfligt utmärkt af en ovanlig vattenbrist, till följe af hvilken flertalet af jernverk under en läng tid varit försatta i overksamhet. Det är klart att de nu skola söka återtaga den förlorade tiden. Men stingjernsverken, som till det mesta gå hela året om, kunna svårligen tillverka mer än det vanliga beloppet, under det tackjernsverken, som till större delen endast gå 6, 7 till 8 månader om året, skola för afverkningen af allt det rede som under vattenbristen blifvit framfördt på hyttbackarne, drifvas hela nästa år och följaktligen tillverka mer tackjern än som kan vid bruken utsmidas till stångjern. Är det nu rättvist att tackjernsprisen i sådan händelse nedtryckas genom en förvägrad exporträtt, endast för att stångjernstillverkarne ensamma skola draga hela fördelen af en gynnande konjunktur? Tackjernsintresset har inga högvälborna förespråkare, och enligt hvad vi hört sägas lärer äfven vårt upplysta bergskollegium förordat de utdömda förbudens bibehållande ; men måhända betänker sig regeringen ändå ett ögo blick innan den bjuder handen till en åtgärd af så skriande orättvisa. ———-——