Aftonbladet – 4 december 1854, sida 1

bibehållande minst två år (eller till 1857 års början) tycks verkligen bekräfta tillvaron af en sådan plan. Eller är det kanske helt enkelt derföre, att under hela innevarande riksdag de prohibitiva intressenas representanter så nitisktögått regeringens ärenden och som en mann, talat, sträfvat och röstat för alla hennes önskningar, som dessa intressen nu vid riksmötets slut strömma till i förhoppning att erbålla välförtjent lö? Mången anser äfven detta ej omöjligt. Begge synpunkterna torde känna låta förena sig. Under de 25 åren, ifrån 1823 års riksdag till 1848, blefvo väl ett par hundrade förbud utmönstrade ur tulltaxan, utan att under hela denna tid någon såkallad respittermin kom i fråga. De fattade besluten, hvarigenom förbud afskaffades, blefvo omedelbarligen med tax ans utfärdande satta i verkställighet. Först i 1849 års tulltaxa gjordes från denna ett fjerdedels sekel följda regel ett undantag — och då — till sockerraffinaderiintressets förmån, till hvilket intresses fromma äfven förut, såsom ett undantag exportpremiesystemet hade blifvit infördt, hvarigenom så många kollisioner och misshälligheter med Norge de sista tio åren uppstått. Vid uppbäfvandet af förbuden mot införsel af raffineradt socker och sirap gynnades sockerbruksidkarne med ett respitär, eller fördröjd verkställighet af införselstillåtelsen till 1850 års början. Hvad som förunnats raffinadörerna 1849 kom ock rikets tvenne porslinsbruk 1851 tillgodo; vid utfärdandet af detta års taxa förlängdes förbudet rörande porslin till 1852 års ingång. Skola dessa två undantag nu upphöjas till regel, och den motsatta så länge och så allhåve följda grundsatsen derigenom vara upphäfven? Men i sådant fall kunde det likväl nu ej blifva fråga om mer än ett respitår eller om förlängning till 1856 års början, så vidt icke åter än anmärkningsvärdare undantag ifrån den nya principen skola ega rum, för att gynna I siden, bomullsoch skrädderiintressena. Här sännas den gamla erfarenhetssatsen principiis obsta! Vinna missbruken insteg, snart vexa deras anspråk. Låt monopoliioch privilegiiväsendet få in ett finger, och det vill genast hafva in hela handen. För öfrigt må det ej förebäras att de nu iftågavarande tre intressena saknat anmaningar att hålla sig beredda på sina förbuds upphörande, och ej heller tillräckligt rådrum dertill. För att icke gå tillbaka, till 1823, 1828 och 1834 årens riksdagar, så har under de sista femton åren regeringen sjelf två särskilda gånger gjort ständerna formlig propösition derom, och vid de fyra föregående riksdagarne under denna tidrymd har alltid bevillningsutskottet tillstyrkt, och hafva åtminstone två riksstånd beslutat, deras afskaffande, tills äntligen vid den innevarande alla fyra riksstånden derom enhälligt förenat sig. Varningar och respittid för öfvergången hatva således till öfverflöd fått åtnjutas. Det ser sannerligen ut som de prohibitiva intressena föreställde sig att nationen är född med deras skattsskyldighetsok på nacken och dömd att bära det i evighet. Så beskaffade anspråk uppställdes icke, sådana tänkesätt hystes ej inom de industriella intressena för 25 år sedan. Då vid 1829 års riksdag bevillningsutskottet hade tillstyrkt afskaffande af alla då befintliga direkta förbuden mot införsel af fabriksoch handtverkeriprodåkter, men, troget den vid föregående riksdagen beträda banan, deremot hade för bergsoch landtbruksnäringarne och i allmänhet för inhemska produktionen af råämnen bibehållit så höga tullafgifter att dessa med rätta kunde betraktas såsom indirekta eHer sifferförbud, så uppträdde hufvudstadens fabrikssocieteters dåvarande representant med värma mot detta system af ensidighet och partiskhet. I ett utförligt dictamen till borgarståndets protokoll) den 30 Juni yrkade han: att motsatta principer ej borde läggas till grund för tullagstiftningen; att mäktigare intressen ej borde orättvist gynnas på de svagares bekostnad; att utan åtskillnad alla höga tullafgifter borde afskaffas såsom endast ledande till försnillningar och lagbrott och synnerligen skadliga för de industriella intressena, hvarföre de indirekta förbuden borde följa de direkta åt, och ändtligen, i full öfverensstämmelse härmed, att hevillningsutskottet måtte åläggas att omarbeta psitt afgifna betänkande efter en uniform-scala af tio (10) till femton (15) procents afgifter å spanmål. jern, metaller etc. etc., likasom ock å fabrikater söch slöjdprodukter; hvarjemte han, för att än säkrare trygga tullagarnes efterlefnad, hänvisåde på nödvändigheten af en förbättrad personal vid tullverket och bevakningen och förbättrad aflöning för densamma, så att connivence emellan tjenstemän och lurendrejare måtte upphöra, samt af förbättrade befordringslagar inom detta verk, så att de vigtiga embeten, hvilkas innehafvare genom sin vaksamhet, sina kunskaper och framför allt sin integritet skola betrygga både statskassans rätt och: industriidkarens bästa, ej må blifva pensionsplatser och sinekurer, utan förtjensten vara säker om befordran och Lelöningp. Så rätt-tänkt och hberalt, så frisinnädt och sjelfständigt yttrade sig den tiden en fabriksintressenas representant. Emellan då och nu är kontrasten någorlunda skärande. Hvilka svepskäl har man då att förebära för förbudens fortfarande, — ty när skäl icke finnas, så måste väl något frambafvas, hvaråt konsten kan försöka att gifva ett sken af skäl? Jo, att de af Rikets Ständer å-atta tullafgifterna på sid n och bomullsväfnader samt färdiggjorda kläder äro alltför läga, och derföre hota de resp. yrkenas idkare med absolut undergång; med större fog kunde man påstå att de öfverklagade afgifterna äro för öga. Det är illa att en sådan tvist kan uppstå. Om bevillningsutskottet ingått i positiva beräkningar och uti tullbetänkandet med klara siffror ådagalagt, hvilken procent af verkliga värdet de af utskottet föreslagna afgifterna uttrycka, så vore en dylik tvist ej möjlig och ej heller någon klagan öfver för låga tnilsr, bristande ekydd och dylikt. Men likasom de föregående riksmötena-, så bar ock innevarande riksdags bevillningsutskott urakt