Aftonbladet – 2 december 1854, sida 2

FE MEN SISTA UME MIN Halle papeka en och annan mindre önskvärd koncession åt munterheten på den rena smakens bekostnad. Vi voro dock hardt nära att förgäta alla våra små anmärkningar under det mäktiga intrycket af det snilleverk som utgör vårt sista minne från denna scen. För ett par dagar sedan gafs derstädes den under namn af Konungens läkare för vår allmänhet redan bekanta bearbetningen af Shakespeares Alls well that ends well,, Vid styckets lämpande för den moderna scenen har bearbetaren naturligtvis vidtagit många förändringar så i plan som dialog och derigenom betydligt aflägsnat sig från urbilden; men der finnes dock no qvar af detta tankarnes djup, af denna öfverväldigande rikedom på djerfva och praktfulla bilder för att låta oss öfverallt spåra Shakespeare, och följaktligen för att skänka en af de yppersta njutningar hvarpå scenen kan bjuda. . Styckets uppförande har ej kunnat annat än vinna högst betydligt på förflyttningen till en rymligare scen än den der vi förlidet år gjorde dess första bekantskap. Den bättre anordning af sceneriet, hvilken deraf blifvit en följd, bidrager naturligtvis att vidmaktbålla illusionen, höja intresset och i flera hänseenden gifva styckets åskådande nyhetens behag äfven för dem som sett det förut på den inskränktare scenen. I rollbesättnipgen ha tvenne väsentligare förändringar blifvit vidtagna, i det Parolles nu spelas af br Lagerqvist och Lafeu af hr Östberg. Den förre framställer, med ett omsorgsfullt undvikande af alla öfverdrifter, den skräflande usling, genom hvilken Shakespeare här person fierat de förförelser som omhvärfva den i verlden inträdande ynglingen. Hr Östbergs maskering såsom den gamle adelsmannen Lafeu var särdeles lycklig, hans uppfattning god. För hr Östberg återstår emellertid ännu att vid framställningen af roller af detta slag tillegna sig ålderdomens lugn i rörelser och tal. Utförandet i öfrigt skulle visna betydligt om fru Lagerqvist, m:ll Nordgren och hr Pousette sträfvade att mot det naturliga talet utbyta den uppskrufvade patos, hvartill de i sin deklamation så gerna låta hänföra sig. Uti deförsta scenerna t. ex. skulle man trott fru Lagerqvist stå orerande i en predikstol snarare än i kretsen af de sina utdelande moderliga råd och förmaningar. Men Konungens läkare, har fått sin förtjenta lön. Vi ha för ögonblicket ej mer att bestyra i Frankrikes konungasalar. — Ridån faller, och då den åter lytter sig är det för att visa oss Polkander i Stockholm, en gammal bekantskap, men dock alltid lika roande, i synnerhet då man får se hrr Stjernström, Ahman och Lagerqvist på sätt som här sker öfverbjuda hvarandra uti skapandet af komiska typer. Sväårligen kan man någonstädes få se mera göras af en bagatell, än Mindre teaterns skådespelare göra af detta lilla lustspel. Äfven Blundström, denne genomtreflige men så ofta förfuskade extra vaktmästare, har i hr Zetterholm fått sig en förträfflig representant. Det är af nöjet att se goda skådespex lare i alla roller som man lockas att sv och se om igen stycken sådana som det ifrågavarande. Mindre teatern med sina nya och. rika ressurser bjuder nu ofta på ett sådant nöje. Trots kongl. sekter Engelflychts och löjtnant Polkanders hvarandra korsande intriger har emellertid Robert Miller, fastin en simpel tidningsredaktör, fått sin Amanda Berner, på grefvinnans förord förstås, och vi antaga således att de lefva många år i ett lyckligt äktenskap. Fast nej, detta är kanske icke så alldeleg säkert. Låt oss se efter i 3:dje delen, 1:sta kapitlet om icke ett ungt älskande pars säll-. het också någon gång kan skymmas af hotande moln. Den unga fru de Mailly t. ex., hon är nyckfull, hon är svartsjuk på sin mang vänner, hon vill att han skall visa hela sin umgängskrets vackert på porten för att blott åt henne egna all sin uppmärksamhet, hon intrigerar för att nå sina syften, hon mystiterar sin man och hans gäster, hon föranleder uppträden, är nära att förorsaka blodsutgjutelse och himlen vete allt hvad. Men älskar ho ) då icke sin man? Jo bevars, men, saken är den, hon har — en tant. Denna tant har Jört henne huru hon bör bete sig för att upprätthålla hustruns värdighet, och till yttermera visso för ett qvistigt fall. gifvit anvisning på 3:dje delen 1:sta kapitlet: 1 en, vi veta ej så noga hvilken, afle Sages: romaner. Vore det väl merän billigt att man: harmades öfver en sådan liten intrigant. Nej, så tyckes det, men gå åstad och se henne, representerad nemligen af fru Kinmansson, och jäfva sedan den som kan hr de MaillyBrandts vitsord att hon är förtjusande eller hr Octave-Kinmanssons hänryckning öfver den: säkerhet, det dramatiska uttryck hvarmedi hon säger sina repliker,. Hr Octave-Kinmansson är alltför mycket upptagen af sitt bestyr att reda intrigen för att hi na gifva akt på den fina mimik, de talande blickar, den nänföra de skalkaktighet som vi, som sitta isalongen, ha tid att observera, och vi äro derföre genast redo att med hr de Majily-Brandt förlåta den unga frun alla hennes upptåg och nycker, så mycket mer som hr Octave-Kirmansson för dem gifvit henne: en liten rit allvarsam lexa. Molnen på detta äkta pars sällhetshimmel skingrade sig således temligen lätt. Viskulle dock kunna omtala några busliga äfventyr af vida betänkligare art. Försöket har dock det äfventyrliga med sig, att man kanske ska I beskylla oss för lycksökeri. Vi måste nemligen äter på sätt och vis bege oss till bofs. Men fastän vi naturligtvis ha anspråk på att vara goda royalister, tro vi dock ingen skall misctänka oss för att söka gunst i en Dubarrys boudoir, ty det är egentligen dit vi med Jä-arens tillåtelse ha för afsigt att förfoga oss, för att följa i spåren Perukmakaren Leonard om hvars husliga sorger vi gå att tala. Men först ett besök i hr Leonards butik vid gatan du Temple i Paris. Vi behötva ej tveka, vi komma der i godt sällskap. Två hertigar, de Choiseul och dAiguillon, samt grefvinnan Dubarry i egen person sammanträfta der med oss, att icke tala om hr IT iuCOnard sjelf, en artist i bår,, och hans unoa