kommit till Parig att förverkliga sina drörå mar om rykte och rikedom. Försöket hota i början att slå illa ut, då till slut en vac ker dag alla de nyssnämnda förnäma gäster na sammanträffa i hans butik och hans lyck: synes gjord. Men ingen ros är utan sin: törnen; om nu hr Leonard sjelf uti Dubarry fått sig ett hufvud på hvilket han kan för. verkliga sitt snilles drömmar, har deremo hans bustru blifvit bemärkt af de Choiseul som i henne återfinner den flicka som er gång väckt kungens uppmärksamhet och som Choiseul nu beslutar att göra till Du!barrys rival, för att genom henne störta der ihonom förhatliga favoriten, som å sir sida vill undantränga Choiseul från hans ministerpost, hvilken hon bar för afsigt at bortgifva åt sin gunstling dAigillon. Leo nards nyuppfunna coiffure har gjort furore, kungen har funnit sin favorit förtjusande, och Leonard är utnämnd till grefvinnan Dubarrys hårfrisör, med det högtidliga vilkoret att ej frisera någon annan än henne. Det vore numera fåfängt att framställa en ny :skönhet för kungen utan en coiffure sådan :som Dubarrys. Detta inser Choiseul, men ;ingen annan än Leonard kan åstadkomma ep -sådan hårklädsel. Leonards fångade hustru föres derföre beslöjad tillsammans med sin :man, som med ett halft dussin dolkar höjda öfver sig tvingas att, okunnig om hvem hon är, frisera henne så gom han friserat Dubarry. Sedan man fått henne sålunda utstyrd bortsläpas hon, på det man genom henne må fånga den kungliga vällustingen. Både Dubarry och Leonard komma emellertid planen på spåren. Kanske tillåtes det oss dock att spara beskrifningen på det uppbyggliga sätt hvarpå de omintetgöra den uppbyggliga intrigen, liksom vi bespara S8s redogörelsen för de icke mindre uppuöwyggliga råd som Dubarry ger Leonard, och Leonard ger sin hu stru sedan allt blifvit upp tyst och rangeradt. Hr Leonards husl ga lycka har varit svår! skakad, men Dubarry triumfe aChoiseul störtas, dAiguillon blir minister. Man torde nu spörja hvad sens n oral som finnes i allt detta. Vi bekänna att vt råka i förlägenhet för svaret. Kanske dock meningen är att visa huru under en svag och usel konung ett stort rikes högsta och vigt gaste embeten voro leksaker i lättsinniga favoriters händer; men allt hvad härmed står i samband behandlas mer en bagatelle och såsom blotta bisaker. Eller kanske vill man skildra tidsmomentet i allmänhet och framhålla det rådande lättsinnet och förderfvet; men allt detta tages såsom alltför naturliga saker, bland hvilka författaren dväljes med synbar förkärlek utan att man kan märka att det fallit honom in att genom något slags kontrast låta det framstå i en förhatlig dager. 9Sannt är att tidsbilden synes träffande, men alla tider, och den ifrågavarande mer än andra, ha haft dåliga drag, så dåliga till och med, att de ej egna sig för konstnärlig behandling. Kanske har således, då allt kommer omkring, hela pjesen tillkommit för att bereda åskådarne ett nöje, lika godt om ädelt eller oädelt. Ty med slösande hand har författaren strött omkring sig lekande infall uti en dialog, som nästan ända från början till slut kan kallas qvick. Man ser med en viss bedröfvelse så mycken talent slösad på sirandet af ett skal, hvars kärna saknar friskhet och renhet. Det samma kan sägas om det arbete som blifvit nedlagdt å styckets öfverflyttande på vårt språk, hvilket är verkstäldt med ovanlig ledighet och omsorg. De, såsom det synes, enkom för hr Stjernström uti Leonards rol tillagda kupletterna äro särdeles qvicka och roande. En deri förkommande anspelning på dagens förhållanden utgör dock en vwaachronism, som sällsamt och på ett mindre lämpligt sätt sticker af mot styckets skarpt utpräglade historiska karakter. Vi ha här, för att uppfylla vårt åtagande edt påpeka en af de oarter som kunde utöfva stt menligt inflytande på den dramatiska konstens utveckling, förirrat oss något från de sxempel på äktenskapliga missöden som vi ville anföra. Vi ha heller icke nu hvarker lera kärleksäfventyr eller flera husliga scene; tt omtala, men som teatrarne ej pläga he mdt om någotdera, så torde vi snart blifva i illfälle derifrån hemta ett nytt förråd, hvarned vi ej skola underlåta att uppvakta.