Aftonbladet – 2 december 1854, sida 2

ee ee es NM (PSTN Vecko-uppgifter rörande Riksbanken, afgifna den 23 Nov. Bankodiskonten. Allmänna fonden. Den 16 Nov. till d. 23 Nov: Utestäende den 9 Nov. -. . . 4,249,712: 33. 11. Influtne kapital-afbetalningar —. 77,925: 37. — Sgr 4,171,786: 44. 11. Utlänt denna rag . . . 4 56,070: — — Utestäende län 4,227,856: 44. 11Fonden för publika papper. Utestäende lån deux 16 Nov. . 106,550: — — Influtne kapital-afbetalningar . . 2,000: Sgr 104,550: Utlänt denna dag . os oso. o1,550: — Utestäende lån 106,100: — — Handelsoch närings-diskonten. Utlåningsräkningen. Utestäende lån den 16 Nov. . . 947,001: 4t. 7. Influtne kapital-afbetalningar . . —41,800: — — Sgr 905,201: 44. 7. Utlänt denna dag . . . . 33,66.0: — — Utestående lån 938,801: 44. 7. Räkningen öfver diskonterade vexlar. Otestående den 16 Nov. . . . . 756,048: 44. 5. Inbetalningar oo. . . 16,434: 24. 8. Sgr 739,614: 19. 9. Bifallna diskonteringar . . . . 22,534: 32. 8. Utestående 762,149: 4. 5. Kassa-kreditiv-rörelsen. Utestäende den 16 Nov. ss 552,773: 30. — Inbetalningar . . soc 0 2 98,910: -— Sgr 453,863: 20. — Uttagningar . . . so . . 81,650: — Utestäende . . . 535,513: 30. — Den 25 Nov. var: Bankens utelöpande sedlar och invisningar m. m. . ss 32,365,784: 47. 6. Behållning, tillhörande allmänna verk och inrättningar, samt bolag och enskilde personer . . 7,209,356: 39. 1. Bankens guldoch silfvertillgång, förvandlad i silfver . . . . 10,006,876: 20. eller i rdr bko . . . a 26,685,003: 39. anled TEATER. Kongl. teatern: Norma. Mindre teatern: Konungens läkare, romantisk komedi i 5 akter efter Shakespeare:s Alrs well that ends wells. — Polkander i Stockholm, lustspel i en akt af C. Moqvist. — 3:dje delen, 1:sta kapitlet, komedi i en akt från franskan. —Perukmakaren Leonard, komedii 4 akter, med kupletter, öfversättning. I går gafs Norma, som sedan m:ll Normanis tid ;cke varit upptagen. Åtskilliga rollbyten förekommo härvi :: Adalgisa gafs af mill Fundin, Orovist af hr Wa!in; mesta upprmmärksamheten var fästad vid hufvud:ollen, numera öivertagen at fru Romani. Norma, denna glödande natur, som mot den vankelmodige Pollione slungar förtiirande banndrillar, som förkrossar den trolöse med ljungande koloraturer — denna märkliga personlighet har hos oss varit representerad med högt mästerskap, och har äfven anspråk derpå. Hvarigenom vinner hon vårt intresse, vårt deltagande? Ej genom sitt iråkade olyckliga predikament, ty vi göra hennes bekan skap först i det ögonblick då det inträffar, hvarför det föga rörer oss; ej heller genom sin svartsjuka, en kommer oss lika litet vid. Det är endast sättet, hvarpå hennes käns!or yttra sig, som tager vårt deltagande i anspråk: hennes kraft väcker vår uppmärksamhet, hennes eld vår hänförelse, hennes högsinthet vår beundran. Likaså är det föga troligt att den otrogne älskaren sknlle låta skrämma sig synnerligen af hennes vreda åtbörder; detär hennes öfverlögsna ande, hennes själsstorhet, som imponerar på hvardagsmenniskan, so i förintar den underordnade -aturen. Ur denna synpunkt sedd, tillfredsställer fru Romanis Norma delvis, men ej öfverallt, minst i hufvudscenen. I upptäcktens första ögonblick uppflammar hos Norma den vilda lidelsen; i det nästa återtager hon väld:t öfver sig sjelf, och med detsamma öfver sin omgifning. Fru R:s Norma återtager det deremot icke: den ädl värdigbeten, som blott för ögonblicket borde flytt, återvänder icke. Lidelsernas furier rasa oupphörligt, och ännu vid aktens slut i den effektrika taflan, då Pollione flyr för hennes blick, skakas hon af konvulsivisk passion — här borde hon vara lugn som Nemesis. Man finner lätt hvilken psykologisk målning, hvilken artistisk nyansskiftning här kan åstadkommas. För öfrigt kan fru R:s öfverlägsna dramatiska talang äfven här ingenst.des misskännas; endast dess användande är ej det rätta. Att Bellini så rikligen utstyrt sin skildring med solfeggier och koloraturer, att dessa utgöra väzentliga drag deri, är visserligen ett högst besynnerligt fenomen, det man dock slutligen måst beqväma sig till att acceptera; Judith Pasta befallde det, och mot sångscenens drottning fanns ingen vädjan. Skola dessa fantastiska arabesker emellertid framkalla sin åsyftade verkan, tå erfordra de kraft och korrekthe:.; den förra egenskapen är hos fru Romani öfvervägande. Förträffligt är deremot fru R:s reoitativ. 1 första akten: deklamation, gestspel, mi vi kunna blott f;amkalla beundran. Äfven itredj akten träffar hon i allmänhet det ritta med mycken dramatisk takt, men företrädesvis nämna vi hennes föredrag i d etten med hr Strandlerg, hvari hon utvecklar det ö!verlägsua lugn, som — blott i annan färg — äfven borde råda i andra akten. Detta uttryck af lugn, i förevinrg med värma och smwärtfull resignation, gifver nämnde moment mycken poesi. Det lider intet tvifvel, alt eit strängare underordnande af de eceniska effekterna under den dramatiska sauningen i vissa momenter ekall ät fru Romanis framställning af detta parti gifva ett högt värde. I slutscen:n har Norvas bortsläpande utbytts mot en vacker och effektfull grup; Vid det moment, Jå Norma aftager kranse., anse vi det förra bruket deremot böra bibehållas: stället för att kasta den till jorten, öfverlemnar hon den åt druiden, hvilken i denna afsigt nalkas henne För öfrigt gick operan rätt vil. Hr Walin utvecklar som Orovist kraft och värdighet i sång och spel, och m:ll Pundin, hvars röst snnIit MAR ARA Ancs OnAae. . I oo nara 4,