Aftonbladet – 29 november 1854, sida 2

om samma klara, sunda DICK for Utvets Iorhållanden, samma verkligen konstnärliga talent i framställningen som de historiska. Macaulay har under ex följd af år lemnat litterära afhandlingar tili Edinburgh Review och dessutom utgifvit särskilda samlingar af sina smärre skrifter. Helt nyligen har han äfven utgifvit -n samling af tal (Speeches of the Right flon. T. B. Macaulsy, corrected by Himself. London Longman 1854), hvartill han sett sig nödsakad derigenom att en bokhandlare hade företagit sig att utgifva dessa tal efter felaktiga uppteckningar och med det fräcka angifvandet, att det skedde med ,special license. Vi önska att den, som företagit sig det förtjenstfulla arbetet att på svenska öfversätta och utgifva ett urval af Macaulays smärre skrifter, äfven måtte fästa sin uppmärksamhet på dessa tal, som äro i högsta grad intressanta och lärorika samt lemna en klar öfverblick öfver flera af de stora engelska frågorna, parlamentsreformen , förhållandet till Irland, spanmålslagarne, allmänna uppfostran, de indiska och kinesiska frågorna m. m. Det nu utgifna första häftet innehåller fem kritiskt litterära afhandlingar ur Edinburgh Review,. De härröra alla från en äldre period och stilen är något skiljaktig från den man finner i ;Englands historia,; den är stundom något mera briljant. Härvid bör dock anmärkas, att Macaulay aldrig sträfvar efter effekt, han låter öfverallt saken tala för sig sjelf, men den mästerliga framställningen at fakta och det djupa och klara i hans åsigter stegrar ofta af sig sjelf bevisningens kraft; att den kalla, lugnare tonen ovilkorligt ger vika för ett varmare, mera gripande uttryck. Hans allmänna syftemål är dock alltid, icke att uppväcka känslor, icke att hänföra, att inverka på fantasien, utan att upplysa och verkligt öfvertyga. De afhandlingar, som innehållas i detta häfte, äro följande: 1. John Bunyan. Ett slags anmälan af Southeys lefvernesbeskrifning öfver Bunyan, men i sjelfva verket en sjelfständig karakteristik af författaren till en kristens resa, denne märkvärdige kettilflickare från engelska revolutionens tid, hvars allegoriska arbete har ett så oförgängligt värde och haft ett så stort inflytande. Macaulay yttrar om denna skrift: Det finnes ingen bok i hela vär litteratur, för hvilken vi så obetingadt skulle vilja sätta i pant det gamla obefläckade engelska spräkets rykte, ingen bok, som så väl visar huru rikt detta språk är i sin egendomliga rikedom och huru föga det vunnit genom allt hvad det lånat. — Cowper sade för 40 eller 50 år sedan att ban ej vägade nämna John Bunyan i sina verser, af fruktan för att uppkalla begabbelse. Af våra förfinade förfäder ansägos, som vi förmoda, lord Roscomons Försök öfver versers öfversättande och hertigens af Buckingham Försök öfver poesien vara kompositioner, oändligt öfverlägsna den predikande kettilflickarens allegori. Vi lefva i bättre tider, och vi äro ej rädda att säga, det oaktadt ganska många talangfulla mön funnos i England under sednare hälf: ten af sjuttonde århundradet, det likväl endast fanns två intelligenser som i utmärkt grad egde uppfinningsförmåga. Den ena af dessa skapade Det förlorade paradiset, den andra En kristens resa. 2. Gladstone. Om kyrka och stat. En kritik öfver nuvarande ministern Gladstones 1839 utgifna skrift om staten i dess förhållande till kyrkan. Macaulay gör full rättvisa åt Gladstones talang och dialektiska förmåga och uttalar sin tillfredsställelse öfver den ovanliga företeelsen, att en ung statsman under mellanstunderna af sitt parlamentariska ålig: gande konstruerat och framställt med mycket studium och andlig ansträngning en originalteori öfver ett stort problem i politiken. Men VMacaulay visar, att oaktadt a!l denna talang och sinnrikhet, oaktadt den förträffliga anda som råder i boken, äro de läror som der framställas grundfalska och skulle, om de konseqvent tillämpades, verka samhällets upplösning. Gladstone har, såsom så många hvilka i andra länder kämpat för en dominerande och förtryckande statskyrka, låtit retoriken förvilla logiken och sett förhållandena, icke lugnt och enkelt, utan genom ett medium at passioner och fördom. Gladstone är icke fri från tyskeri, från denna granna fraseclogi, som ingenting bevisar. Hos Macaulay framträder deremot i sin renaste dager engelsmannens sunda praktiska förstånd. Han nöjer sig icke med en sväfvande filosofisk fras, utan undersöker hvarje fråga i dess grund oc! botten och reder de invecklingar, hvari sofistiska resonnementer och tillkrånglade teorier lyckats försätta henne. Vi kunna ej underlåta att ur denna Macaulays afhandling meddela några korta utdrag. Den grundsats, hvarpå Gladstones hela teori hvilar är den, att spridandet af religiös sanning är ett af de förnämsta ändamålen för en regering såsom sådan, Macaulay yttrar härom: . Innan vi ingå i undersökning af denna vigtiga fröga, vilja vi tydligt beteckna en ätskilnad hvilken, eburu gänska ögonskenlig, synes ha blifvit förbisedd af många förträffliga personer. Enligt deras mening innebär nemligen satsen, att styrelsens ändamäl äro timliga och ieke andliga, detsamma som att säga, det menniskans timliga välfärd är af större vigt än hennes and: liga. Men detta är ett fullkomligt misstag. Frågan är ej huruvida de andliga intressena äro eller icke äro af större vigt än de timliga; men huruvida det machineri, som tillfälligtvis för något visst tidsmoment användes för det ändamäl att skydda ett samhälles vissa timliga intressen, nödvändigt är ett machineri af sådan art, att det är passande att befordra detta samhälles andliga intressen. Utan en delning af arbetet skulle man verkligen ej komma fort. Det är af vida större vigt att menniskor ba föda än fortepianos. Dock följer häraf ingalunda, att hvarje fortepianomakare borde med sitt eget yrke förena bagarens; ty om han så gjorde, skulle vi få vida sämre instrumenter och vida sämre bröd. Det är af mycket större vigt, att kunskapen om religiös sanning visserligen utbredes, än att bildhuggarekonsten bland oss må blomstra. Dock följer häraf ingalunda, att den kungliga akademien behöfde med sina nuvarande funktioner förena gogietetens för befordrande af kristlig kunskap, utdela teologisk3 skrifter, utsända missionärer, utstöta från sitt samfund Nollekens såsom var rande katolik, Bacon i dess egenskap af metodist, Fiaxman säsom Swedenborgare. Ty följden af en dylik dårskap skulle blifva, att vi finge den sämsta konstakademi och det särasta möjliga samfund för befordrande af krislig kunskap. Det är klart, att samhallet skulle försättas i en allmän förvirring ifall des ansågs vara en pligt för hvar och en association, som bildas för ett godt ändamål, att befordra hvarje annat godt ändamäl. Öfver vissa af borgerlig styrelses ändamäl äro alla menniskor ense. Att den är bestämd att skydda våra personer och vår egendom, att förmå oss att tillfredsställa våra behof icke medelst rof utan genom Nit, 1