Aftonbladet – 25 november 1854, sida 1

står det tystlåtna, kalla bch slutna i dess hållning, så är det ganska sannt att den derigenom mäktigt inverkar på den allmänna stämhing jag sökt att teckna. Frankrike var vant att höra sina furstar tala, och till och med att komma dem att tala, att rätt eller orätt citera deras ord och deras infall, och att ofta låna dem sådana. Frankrike står nu handfallet vid regeringens stumhet uti regentens och hans omgifnings personer. Ofrivilligt förvånad och bedröfvad öfver denna tystlåtenhet från ofvan, tar nationen sjelf samma kors på sig, såsom en af tidehvarfvets vederimödor. Under detta mera instinktlika än medvetna intryck döljer sig för öfrigt, hos de män som duga till något, en djupare känsla, sammansatt af två beståndsdelar, först och främst den genom erfarenheten väl förvärfvade öfvertygelsen att de ej mer hafva något att betyda i sitt lands regering, och sedan en annan dermed sammanhängande men kanske bittrare öfvertygelse, aft denna förnedring är af dem sjelfva mer eller mindre väl förtjent. Med saknadens ledsnad förbinder sig således hos dem denna nedslagenhet, denna modlöshet, som uppkommer af ett fel, framför allt af ett fel som icke kan repareras, I denna sinnesförfattning är man föga fallen för meddelsamhet, och det är dessa orsaker som man till en del måste tillskrifva det föga deltagande för ;politiken, som ådagalägges af dem hvilka dermed mest sysselsätta sig. Se der hvarföre jag tror att dessa gamla stridsbröders kretsar, temligen fåtaliga för resten, hafva en röst så dof och en färg så blek, att fastän jag någon gång är i tillfälle att förnimma dem, jag derifrån nästan icke hemtar det ringaste intryck, vare sig till ton eller färg. Å. H.