Aftonbladet – 23 november 1854, sida 1

DETARHDAS PpIISTEL GIWCf ACL ULTYHDINC UC UPpLaga. m Ne — ——r——IIIOMMMMMUM MEN TORESSON ATEN ERNA TATE NERE SERIE säktligt, isynnerhet nu, då Sverge genom sitt läge mer än genom sin styrka blifvit af betydelse för lösningen af en bland verldshistoriens mest storartade frågor och derföre äfven vid sig fästar hela Europas lifiiga uppmärksamhet, — så torde det vara ursäktligt, om vi med en viss nyfikenhet längta att erfara hvad som säges om oss i en af den politiska samtidens mest ansedda och inflytelserika organer. Det är af denna anledning som vi trott att en kort redogörelse för rubriken Sverge i förenämnde tidskrift ej skall sakna allt intresse för våra läsare. Till en början finna vi följande omdöme om Sverges ställning till utrikes makter: En stor rol synes vara erbjuden åt Sverge i striden mellan vestmakterna och Ryssland. Östersjön är ett af de slagfält, på hvilka man kan bringa Ryssland de mest afgörande såren, och på denna krigsteater är Finland en af de punkter som det är af största vigt att bemäktiga sig. Så länge Ryssland förblifver i besittning af denna fordom svenska provios, skall det ega en sjömakt eller de nödvändiga utvägarne för att åter skaffa sig en sådan, sedan dess flottor blifvit förstörda. Men Sverges biständ synes vara oundgängligt för att trygga framgången af ett företag mot Finland. Deraf hafva för detta konungarike uppstått de alldeles egna förhällanden, som bestämt Ryssland att mångdubbla sina bemödanden i ändamål att för sig vinna Sverges allians. Från början af kriget har man sett Ryssland söka att skafta sig bundsförvandter säväl i Stockholm som i Köpenhamn. Czaren hade sälunda velat tillsluta Östersjön för vestmakterna, och med Rysslands, Danmarks och Sverges förenade krafter kämpa vid Sundets portar: Preussens förbund skulle kafva förfullständigat detta försvarssystem. Detmäste erkännas att den af Sverge och Danmark föreslagna och sedan af de tre nordiska staterna utan tvekan proklamerade neutraliteten var ett dristigt och afgörande svar på czarens första anspråk, och ett otvetydigt vittnesbörd om de skandinaviska rikenas obenägenhet för ett förbund med sin farliga granne. Efter misslyckandet af detta försök arbetade RyssJand på att ätminstone inskränka neutraliteten och vända den till sin fördel. Det ville föreskrifva hvilka hamnar skulle vara stängda för de engelsk-franska örlogsskeppen och få stenkol förklarade för krigskovtraband. Ictet af dessa bemödanden lyckades, och. czaren har kunnat, äfven med ett motvilligt erkännande af de makters neutralitet som gränsa till Östersjön och bafva i sina händer nycklarne till Sundet, begripa att dessa makter skulle blifva, eller snarare att de redan voro, hans naturliga fiecder. ÅA sin sida bar Sverge, likasom Danmark och Norge, erkänt svårigheten afatt upprättbälla de Skandinaviska makternss neutralitet. Förgäfves har man försökt befästa denna neutralitet genom att till det föreslagna förbundet söka draga nägra sjömakter af andra eller tredje ordningen, såsom Holland, Spanien och Portugal; förgäfves har man försökt att dertill vinna sjelfva Förenta Staterna, hvars handelsfartyg befara all: de nordliga hafven: ingen framgång har åtföljt dessa försök att utvidga basen för en neutralitet, som i sig sjelf är omöjlig. De Skandinaviska rikena hafva nödgas erkänna att de skulle blifva tvungna att förklara gig för endera af de krigförande parterna, och deras ställning lemnar nu mera ej rum för något tvifvel om riktningen af deras politik., Författaren lemnar derefter en kort öfversigt af riksdagsfrågornas behandling (till September), hvaribland nämnes den nya då ännu ej afgjorda men väntade bränvinsbeskattningen, åt hvars vigt för hela landets moraliska och ekonomiska välfärd han gör full rättvisa; vidare representationsfrågan och ränteförenklingen samt decimalsystemets införande i rikets myntväsende, men framför allt den religiösa frågan, åt hvars behandling egnas ett betydligt utrymme. Ehuru framställningen ej är fri från misstag i detaljerna, röjer den dock alltid en ganska nära bekantskap med förhållandena. Konventikelplakatet och vattenoch bröd-straffen, ådömda för ett så kalladt gäckeri med sakramenten, som i grunden endast är det mest samvetsgranna allvar; förföljelserna i Orsa och den ryktbara Orsakommittens sjelfrådiga arresteringsåtgärd ; franska evangeliska alliansens värdiga skrifvelser till Svea rikes erkebiskop, och den svenska kyrkofurstens mindre värdiga sätt att besvara dem genom öfversändandet ef en sluskig tidningsartikel, framburen af en medlem af svenska och norska legationen i Paris; samt slutligen motsatsen mellan den liberala religionslagstiftningen i Norge och den krassa intoleransen i Sverge: — alla dessa för svenska nationen och dess regering föga hedrande förhållanden hafva i starka drag blifvit framlagda för hela den civiliserade verl: dens ögon. Det saknar i närvarande ögonblick ej sin stora betydelse att af alla förhållanden inom vårt fädernesland är det den religiösa rörelsen, hvars vigt nationens egna lagstiftare och en stor del af dess bildade medlemmar ännu icke synes vilja begripa, som företrädesvis ådragit sig den utländska betraktarens uppmärksamhet. Att denne betraktare icke insett den rätta grunden till en sådan ofördragsamhet, som till största delen ligger i allenastyrelsebegärets sträfvande att till eget betryggande gifva den största möjliga fasthet åt det hierarkiska väldet, och att han i stället skrifvit den ensamt på nationalandans räkning, är ett misstag, förlåtligt nog hos en främing, tom icke gerna kan föreställa sig annat än att den konung, hvilken sjelf tagit initiativen till en liberal religiös lagstiftning i Norge och der eå högtidligt förklarat att samvetstvånget ej vidare är öfverensstämmande med den upplysta samtidens fordringar, äfven skulle vara lika mån att höja sitt andra rike ur det samvetstvångets barbari, som ännu så bedröfligt utmärker detta rike från alla andra protestantiska länder i verlden. Gerna instämma vi i de varma ord hvarmed framställningen af de religiösa rörelserna slutas: man kan ej nog önska att känslan af menniskovärde och vördnaden för den heligaste af alla rättigheter måtte göra snabba framsteg hos ett folk, som i allt öfrigt är så öppet för alla de stora ideer som karakterisera den närvarande tidsriktnina mm ; Oo . : To OO LTass AM