Aftonbladet – 21 november 1854, sida 3

VN 0 PV HD konungens karakter, med förbigående af de egentligen politiska händelserna, endast erinrande att författaren genom begagnande af dåvarande svenska ministerns i S:t Petersburg, friherre Stedingks depescher och muntliga meddelanden till samlaren af dessa minnen varit i tillfälle att meddela nya och högstintressanta upplysningar både om Gustafs vistande i Petersburg 1800, kejsar Pauls planer att, under pretexten af ett befaradt uppror i Finland, samma år låta en rysk armå dit inI rycka, palatsrevolutionen följande året, som kostade Paul lifvet, samt för den sednare tiden Stedingks märkliga samtal med kejsar Alexander nyss före ryska armåens inbrott i Finland, då den åldrige diplomaten med beundransvärd siareblick förutsade czaren, att han inom mindre än fem år skulle vara bragt i nödvändigheten att mot Napoleon nödgas försvara sin krona och kanske sitt lif, och denne högsinnade och gudfruktige Alexander, högtidligt svor vid himlens herre att han ej eftersträfvade en enda by af Sverges besittningar. Man känner huru bedröfligt alla anj ordningar voro försummade för detta krig. Jhvarpå förhållandena borde hafva en lång tid förberedt konungen; men författaren yppar för oss den hemliga orsaken till försummelIsen. Konungen ville icke behålla Finland; han yttrade oförstäldt på sitt karakteristiska språk att han ger Finland tusen dj-r och fråIgar ej efter om han mister dets. Detta förklarar såväl anordningarne för materiellen som valet af de ledande krafterna ... Det var Gustaf Adolf som på visst sätt tog initiativen till 1812 års politik. Han var så säker att han skulle mista Finland, att han ej brydde sig om att göra något till dess försvar, men i stället hade han sina äregiriga planer på Norge, som han ville taga i ersättning för detsamma, och för hvad Norge kunde anses vara en sämre besittning än Finland ämnade han hålla sig skadeslös genom eröfringen af Mechlenburg. Vi hafva berört en af de mörkaste punkterna af vår historia, der dumheten, öfvermodet och förräderiet voro de inländska bundsförvandterna åt den högsinnade, Alexanders samvetslösa statskonst. Vi böra härvid ej förbigå ett drag af rysk fintlighet, som författaren af dessa minnen hemtat i en årsteckning, från det rikhaltiga historiska arkivet på Arup. Det är bekant hvad guldet spelade för rol i detta bedröfliga krig. och en rysk historieskrifvare (Danilefsky) har till och med haft den ärligheen att offentliggöra de taxor efter hvilka hans regering betalte fosterlandsförräderiet i Finland. Sprengtporten n:edförde till Finland ej mindre än 50,000 dukater och 130,000 silfverrubel för att lätta underhandlingarne. Att det ryska guldet spelade hufvudrolen vid den vanärande kapitulationen af Sveaborg, är äfven från andra sidan medgifvet, men det tycks dock som äfven ett annat bedrägeri dervid blifvit taget i anspråk. Enligt hvad general Lagerbring erfarit i Finland 1809, skall general Suchtelen, som förde belägringen, skrattande hafva berättat, att det var alldeles omöjligt att taga fästningen med väpnad hand, och att till och med anbudet af penningar icke på Cronstedt utöfvade den beräknade verkan. Man hade då hittat på att lata trycka falska svenska avisor, i hvilka uppgafs att 60,000 man franska trupper infallit i Skåne, att Gustaf Adolf var afsatt o. 8. V. samt praktisera dessa blad i Cronstedts händer, då saken gick lätt. Öfverste Jägerkorn (en broder till den bekante anjalaförbundets medstiftare) hade varit behjelplig vid skälmstyckets utförande. Ur envoygen, sedermera kanslipresidenten och utrikes statsministern Lars v. Engeströms anteckningar har utgifvaren gjort några högst intressanta meddelanden, rörande grefve Axel Fersens misslyckade sändning, att såsom svensk ambassadör uppträda vid furstekongressen i Rastadt, och hans samtal med Bonaparte, som icke var synnerligt förbindlig mot den svenske aristokraten, af hvilken han blifvit sedd öfver axeln vid bourbonska hofvet, der Fersen som bekant stod i hög gunst och förtrolig intimitet. Karakteristisk är Bonapartes anmärkning om Fersen: Han blef ganska nedslagen af det humör jag visade honom, men syntes repa sig då jag höflig: tog afsked af honom, hvilket gaf mig en ringa tanke om honom., En ännu rikhaltigare källa än cenvoygen Engeströms anteckningar är den korrespondens som fördes mellan den rättrådige och upplyste kanslipresidenten v. Ehrenheim och kabinettssekreteraren friherre af Wetterstedt, hvilken sednare åtföljde konungen på hans äfventyrliga tyska fälttäg samt vid hans besök i Skåne och sedermera på Åland. Dessa bref äro rika icke allenast på upplysningar om krigets händelser och de diplomatiska u derhandlingarne3 utan äfven på karakteristiska enskildheter af konungens uppförande och personliga väsende. Sällan har en regent varit af naturen torftigare utrustad än Gustsf IV Adolf. Dumbhet, envisa och halsstarrighet voro de egenskaper som hans kungliga fader öppet och på ett föga smickrande sätt tillade honom. Hans själ var, enligt en af hans varmaste vänners, Rosenblads yttrande en mager jordmån, uppodlad, så vidt det lät sig göra, genom de trägnaste bemödanden af hans hederlige lärare Rosenstein. Han var icke alldeles utan elementarkunskape:, men hans själ var för slö, hans sinne för stelt, för att kunna hysa något verkligt intresse för vetenskap, vitterhet eller skön konst. Han läste nästan aldrig, och om han i barndomen hade något sinne för musik, hvilket väl ej lärer kunna frånkännas honom efter som han redan vid åtta års ålder komponerade marscher för fortepiano, så synes äfven denna smak under sednare åren blifvit utträngd af den torftiga mystik, som dref honom att kasta sig i armarne på frenologien och Jung Stilling. Redan vid späda år fullproppade Flodin hans barnsliga fattning med denna stela och andefattiga ortodoxi som inskränker synfältet och förlamar all tankens spänstighet. Det var måhända denna sinnets böjlighet, som mest fattades honom. och hvilken åtskilliga aktningsvärda moraliska egen-s skanner hvilka ROosenstoin Anmnh Snarra otltta it ee AS — et et An RR AR KL RR SR oh mm no