Aftonbladet – 21 november 1854, sida 3

också: i början af sin regering-visade flera prof men knappt ett enda drag af storsinthet, ädel mod, tacksamhet eller några af dessa älsk värda och vinnande egenskaper, som försone äfven stora fel hos regenten och den enskild: medborgaren, har historien förvarat af denne andligt fattiga tillvaro. Början af Gustaf Adolfs regering var emellertid lycklig, och folket, som alltid med för. hoppningar helsar hvarje uppgående stjerna troade det aldra bästa om hans karakter och afsigter. Oaktadt hans fasta föreställning at konungar äro af en högre race än vanliga men. niskor, bestämda att i himlen åtnjuta en salighet af högre rang, var han en lång tid i sitt uppförande anspråkslös, välvillig och nedlåtande. Han omgaf sig med redliga och kunniga embetsmän och tålte inga favoriter eller örontasslare. Dertill var han för egen del flärdfri och sparsam: egenskaper som genom kontrasten med den föregående regeringen gjorde honom ännu mer värderad i def allmänna omdömet. Detta lyckliga förhållande förändrade sig emellertid snart, och det är från tidpunkten af Norrköpings riksdag, med dess allmänt kända tilldragelser, som en märklig omkastning började göra sig gällande. Hans nya besök i Petersburg samma år och umgänget med den halfförryckte Paul synas hafva i hög grad inverkat på hans lynne. Det ären egen erfarenhet i Sverges historia, att huru mycket än reformpartiet i alla tider blifvit beskyldt att vilja efterapa utlandets för oss icke passande inrättningar, så har en sådan efterapning å konungarnes sida knappt varit mera sällspord, men deremot ojemförligt mera olycksbringande. Gustaf Adolf lärde sig af den ryska sjelfherrskaren att förakta menniskor och förtrampa dem genom nycker, hårdhet och ett öfversitteri, eljest så fremmande för hans natur. Han hade fått en panisk förskräckelse för revolutionen, och med detsamwa för massorna, och hans svaga hufvud såg ingen annan räddning undan tidens politiska jordbäfningar, än förtryckande af all konstitutiouel fribet och förqvätvande af all yttranderätt. Tre år efter besöket i Petersburg anträdde han med drottningen den äfventyrak:iga resan till Baden och andra tyska länder, hvilken höll honom aflägsen ej mindre än aderton månader från sin hufvudstad. Det var under dessa irrfärder som hans då ännu temligen stora vänlighet mot Napoleon vändes i det bittraste och outplånligaste hat, och hans politik, dels genom hans ränkfulla svärmoders intriger, dels genom bekantskapen med Jung Stilling och hans tolkning ef uppenbarelseboken, dels slutligen genom Napoleons aldrig af historien förlåtna våld mot den unge hertigen af Enghien, drottning Fredrikas barndomsvän och tillämnade make, bestämdes, i den olycksdigra riktning som slutligen kostade honom hans krona. Det var under denna bedröfliga tidrymd som han isynnerhet belägrades af personer, hvilka eggade hans hat mot den nya regeringen i Frankrike och uppblåste hans inbilska åtrå att genom Bonapartes störtande blifva den europeiska legitimitetens räddade engel. En ofantlig flock af franska emigranter skockade sig omkring det lilla hofvet i Carlsruhe, hvilka smickrade nans fåfänga, och Armfelt, som under sin föregående vistelse i Paris blifvit temligen tvärt bemött af Bonaparte, försummade också å sin sida ingenting för att underhålla konungens hat mot den man som ledde Frankrikes öden Detvar slutligen under denna tid som Sverge definift indrogs i koalitionen med England och Ryssland, som skulle utgöra kärnan till det europeiska förbundet, mot den franska inkräkaren. Men det var äfven under denna tid som hans personlighet tycktes hafva undervått den afgörande förändringen, och derifrån datera sig bitterheten, öfversitteriet och småretligheten i hans lynne, som under hela den följande tiden gjorde honom så odräglig för hela hans omgifning, Hans högmodiga själ fann utan tvifvel stort behag i de tyska småhofvens pedantiska etikett, och verkningarne sf denna smak uppenbarade sig på ett oetecknande sätt då, vid hemresan från Stralsund till Ystad, en förfärlig storm uppstod som tvang det furstliga paret att jemte Cardell söka räddning i en fiskarbåt, hvars roddare af en stormil kastades öfver bord, mer rädddes af Cardell, som dervid måste kasts från sig sin värja och sin generaladjutantsvatong, och Gustaf Adolf, midt under det? orinnande lifsfara hvari han sväfvade, kunde änka på att med trumpen och tyckmycken on förebrå denne behjertade krigare detta broti not — etiketten. Dylika drag äro ej sällsynta; en ganska muntrande episod i det anvars så bedröfliga pomerska fälttåget, följande ret var den gamle humoristiske storhertigens sf Mechlenburg-Schwerin, Frans Fredriks besök hos konungen ihögqvartertet i Boitzenburg hvarvid Gustafs kalla och trumpna väsende på ett löjligt sätt konstrakterade mot der nertiglige gästens uppsluppna munterhet. Likt comiskt i det enskilda som tragiskt i det stora hela är det bekanta uppträdet den 1: Juli 1807, när konungen för att försvara Stralund mot fransmännens anfali. högtidligt lä väpna sig med Carl Xll:s pistoler, men se lan anfallet började sjelf var den förste at: sasta sig på reträtten och isporrsträck flykt: illbaka inora fästningens murar. Det är isynnerhet under denna för svensk vapnens historia så bedröfliga period, då cnlast Tolls dristiga list kunde rädda hären rån att falla i fransmännens händer, som koungen började fullt utveckla sitt o ycksaliga ynne i hela dess förfärande vidd. Medan lan genom förnärmande orättvisor stötte ifrån ig den ena efter den andra af sina utmärkaste generaler, skref han i stället proklama ioner för att locka fiendens soldater till af all, och profeterade efter en liten hvit fläck vå sin tumnagel krigsoperationernas (eller rättare sagdt reträttens) framgång. (Slutet följer. ONSRENSVIPTE RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Den 3 i denna mänsd borttappades å Rörstrandsretan Af mill NVusanar car I häcat nen FÅ vid PDratt