Aftonbladet – 21 november 1854, sida 2

j Hr Grabews konsert. Ordnandet af denna vexlingsrika tillställning röjde sitt upphof från vår lyckligaste konsertarrangör: hr kapellmästaren Foroni hade nemligen genom sitt verksamma deltagande väsentligen bidragit till framgången af konserten, gifven af en äldre aktad medlem af kongl. hofkapellet. Beethovens pastoralsymfoni upptog första afdelningen. Egentligen skulle en stor del af Beethovens arbeten med lika skäl som denna symfoni kunna kallas pastoralstycken. Grundtonen, ehuru alltid skiftande, är densamma: en storartad, ny, poetisk naturåskådning, hvars möjlighet af framställning itoner varit före Beethoven okänd, och med honom upphörde att existera. Den musikaliska naturåskådningen hade uti Beethoven, verldsåskådningen uti Mozart sina största representanter; derföre hade Beethoven uti symfonien, Mozart uti dramat sin förnämsta styrka. Uti ifrågavarande symfoni har Beethoven, såsom han stundom plägade, bestämdt betecknat taflans särskilda scener; oftare öfverlemnade han eljest åt hvarje åhörares fantasi att ejelf ur tonerna bilda sig bestämda föreställningar, och onekligen vann intrycket derigenom i frihet, mångfald, romantisk lyftning. Vid betraktandet af andantet och de otaliga små dragen deri, som af instrumenternas olika timbre erhålla sina skiftningar, under det att violoncellernas sorlande figurer gifva dem den breda, fantastiskt vaggande botten, hvarpå de röra sig — hvem försättes icke här i den nya verldens urskogar, med deras under, deras mystiska naturljud? denna sats innehåller verkets innersta romantiska rikedom, och har en kontrasterande omgifning uti det naivt fantastiska allegrot, det humoristiska tcherzot, som afbrytes af stormscenen, samt finalet, hvars okonstlade skallmejtoner äro förarbetade med så sällsynt konst. Jemförelsevis är finalet måhända något svagare än de öfriga satserna: ett förhållande, som med undantag af dem i Ddur och Cmoll, synes oss ega rum vid Beethovens symfonier i allmänhet.