Aftonbladet – 18 november 1854, sida 2

Hans gamla blick tycktes gå igen som han yttrade dessa ord. Grufhålet i hvilket jag föll, min vän, har bara så länge gammalt folk minnes kostat hundrade sinom hundrad ; mäns lif — fäders, söners, bröders, som voro afhållne af tusende sinom tusende och bevarade dem från brist och hunger. Jag har läst om det i bönskrifterna från dem som arbeta i grufvorna, deri de ideligen bedt och bedt lagstiftarne för Christi skull att de ej måtte låta deras arbete taga lifvet af dem, utan spara dem åt deras hustrur och barn som de älska lika mycket som herrskapsfolket älskar sina. När den var i ång dödade den folk onödigtvis; sedan den blifvit öfvergifven, gör den detsamma. Se huru vi dö, onödigtvis, på ett eller annat sätt — ständigt i trassel — hvarendaste dag! Han talade med svag stämma och utan den minsta bitterhet mot någon. Endast som sanningen var. Vin lilla syster, Rachael, du bar ej glömt henne. Det är ej troligt att du glömmer henne nu, när du ser mig så nära henne. Du vet hur du arbetade för henne, der hon satt hela dagen i ända i sin lilla stol vid ditt fönster, och hur hon dog, stackars liten varelse, ung och vanskapad, af den skämda luften som ej behöfde vara sådan, och af uselheten i arbetarfolkets hem. Ett trassel! alltsammans ett trassell Louise gick fram till honom; men han kunde ej se henne, der han låg med ansigtet vändt upp mot aftonhimmeln. Om ej allt som rör oss, min vän, vore så tilltrassladt, skulle jag nu ej behöfva ligga här. Om vi ej vore så intrasslade med hvarandra, skulle jag ej blifvit så misskänd af mina egna vänner och kamrater. Om mir Bounderby någonsin känt mig rätt, om han bara någonsin känt mig alls, skulle han ej