Aftonbladet – 17 november 1854, sida 2

Oktober. TEATER. KONGL. TEATERN: Tvillingarne, skådespel i fem akter af Herman Bjursten; fritt efter författarens roman Egoismen. — SÖDRA TEATERN : Onkeln skädespelare, lustspel i 3 akter af Heinrich Smidt, öfversättning. — Den grå paletån, Vaudeville i 2 akter från tyskan af Erik Bögh, öfversättning. Det är naturligt att företeelsen af ett nytt stort originalskådespel på kongl. teaterns scen. i sig sjelf skulle inneböra tillräckligt intresse, för att fylla salongen; med naturlig nyfkenhet måste man motse ett stycke som, churu det var författarens första dramatiska arbete, framträdde i dimensioner och på ett sätt som häntydde på icke obetydliga anspråk och påkallade allmänhetens och kritikens uppmärksamhet, icke såsom ett försök af nybegynnaren, utan såsom ett fullfärdigt drama, hvars mästare med ens, liksom Minerva ur Jupiters hufvud, framträdde fullt rustad med flygande fana och öppet visir på den åt de fosterländska sånggudinnorna vigda arenan. Vi kunna icke veta med hvilka anspråk och hvilken förväntan de många särskilda personer, af hvilka en teaterpublik består, emotsett denna nya dramatiska produktion, och kunna derföre icke tillfullo bedöma om den öfvervä-. gande delen af publiken funnit sin förväntan sviken eller öfverträffad. För vår del måste vi bekänna att, ehuru vår förväntan var långt ifrån öfverdrifven, ehuru vi gerna afhålla oss ifrån att vid bedömande af inhemska dramatiska försök använda en högtsväfvande estetisk måttstock eller pedantiskt lägga dem på systemernas Procrustesbädd, och ehuru vi gerna med liflig glädje omfatta hvarje äfven det ringaste och med formella ofullkomligheter kämpande försök, som röjer en gnista af inre lif och energisk anda, hvilken synes innebära några löften för den fosterländska konstens utveckling, — så måste vi bekänna, att denna i qvantitatift hänseende så stora representation å kongl. teatern hos oss endast alstrad en stark känsla af nedslagenhet och icke i någon mån bidrog att stärka förhoppningarne för svenska dramatikens framtid. Skådespelet Tvillingarne är bearbetadt efter en af författaren förut utgifven roman, hvars estetiska värde icke hör hit att bedöma; det är tillräckligt att säga, att den icke lämpar sig till dramatisk bearbetning eller att åtminstone författaren icke lyckats att göra något drama af densamma. Liksom Egoismen är Tvillingarne ingenting annat än en roman, ett epos, fullt af hopade rysligheter. Det är icke tillräckligt att man till en del sätter sin berättelse i dialog (under det man dock mycket ofta låter det episka elementet fullt taga ut sin rätt genom en mängd bref som uppläsas, eller långa berättelser som personer alldeles omotiveradt upprepa för sig sjelfva eller andra) och indelar densamma i så och så många akter och tablåer. För ett drama fordras något annat. Vid valet af förebild i afseende på komposition har författaren icke riktat sin blick mycket högt; han tycks ha sträfvat att om möjligt vore likna denna fru Birchpfeifter, som alltsedan 1824 försökt sig, alltefter ögonblickets ytligaste smak oeh tendens, i de mest olika och motsatta riktningar, från det mest romantiskt öfversvinnliga till det äckligt frivola å den ena sidan och till gudsnådligt naiva byhistorier, å den andra, från det revolutionärt-socialistiska till det reaktionärt-junkermässiga, och som med hjelp af sin stora praktiska talent och dramatiska savoir faire fört ett trettioårakrig mot kritik, sund smak och estetisk anständighet i Tyskland. Författaren har dock icke på långt när upphunnit denna förebild. Fru Birchpfeiffer vet dock att åt sina stycken gifva ett slags dramatiskt lif och utveckling, om också icke i högre och innerlig mening, och detta är mer än hvad man om Tvillingarnes författare kan säga. En utförlig redogörelse för stycket, akt för akt och scen för scen, skulle bli i hög grad tröttande. Vi meddela derföre endast sjelfva grundlinierna. Tvenne bröder, en kapten och en grosshandlare, stå vid ett herresäte i Östergötland å hafsstranden och samspråka om sina dåliga affärer, under det åskan går, regnet strömmar ned och stormen förfärligt brusar. Ett nödskott höres, och kaptenen upptäcker nu att ett fartyg, på hvilket den tredje brodern med sin familj återkommer från utlandet, håller på att förlisa utanför kust n. Han uttalar häröfver en djefvulsk glidje och utvecklar sina planer för biodren grosshandlaren, som efter ett kort motstånd, förorsakadt ej af beder och samvete, utan af feghet, ger sitt bifall. Skeppet krossas; bröderna finna vid stranden sin broders tuäriga tvillingbarn, en gosse och en flicka; de qvickna vid och bröderna besluta att låta dem få lefva, men att skicka dem långt bort och hålla dem i fullkomlig okunnighet om sin börd. En vrakplundrare har under mångfaldiga svordomar lyssnat på brödernas rådplägningar, men förmås genom hotelser och ntor at. tiga och att med gossen begifva sig till Bohus län; och han försvinner, tills han åter i sista ak j ten uppträder här på samma ställe vid stranden sågom vittne. Barnens moder har sanslös blifvit uppkastad på stranden; a hon kommer sig, men då ryter kaptenen i