Aftonbladet – 17 november 1854, sida 2

ARTS ARRBARALSSA VA SARATAN MVA MAUAR UTV AAMASARTA AR YA VUSSUILIG slagit sig tillsammans, och nu befinna sig i Stockholm i en violinspelares och guitarrspelerskas skepnader. Det träffar sig så underligt, att den stackars gatspelaren älskar och älskas af den rike kaptenens fröken dotter och att grosshandlarens son, ett Stockholmslejon af sämsta sorten, med sina oblyga artigheter förföljer den lilla guitarrspelerskan. Kaptenen vill urvägenrödja de båda barnen; han vill först aflägsna dem från hufvudstaden och riket, men då detta ej lyckas uppgör han den ena planen efter den andra att mörda dem; flera af dessa misslyckas, emedan hans dotter lyssnat på hans samtal med grosshandlaren; han fullföljer emellertid sina planer, sedan han med dragen pistol tvungit dottern att svära att hon aldrig skall yttra ett ord om dessa saker. Nu uppträder Carlo, som i en följd af år sökt de förlorade barnen; han uppsöker med de båda tvillingarne deras på dårhuset varande moder, som i förfärligt vansinne sitter och vaggar och pysslar om sina små barn, dem hon tror sig ha i sängen, men som, oaktadt de förgångna tjugu åren, genast igerkänner sina båda verkliga barnoch åter kommer till vett och sans. Carlo hotar nu de båda bofvarne och föreslår förlikning; men då detta icke lyckas och följden endast blir nya skurkstreck och mordplaner, förkläder sig Carlo, lyckas genom ett rekommendationsbref och ett falskt namn få inträde hos bröderna på deras landtgods, der han lyssnar och spionerar på dem och slutligen genom inbrott i deras pulpet stter sig i besittning af deras hemliga korrespondens och derigenom erhåller fulla bevis på deras bedrägerier och missgerningar. Allt går nu förträffligt; de båda bofvarne måste erkänna, att de äro besegrade och rymma fältet; Alarik och Julia få hvarandra och det pistolskott, som straxt derpå höres utanför dörren, är en alltför naturlig sak att kunna störa deras lycka. Sådan är sjelfva uppränningen. Man torde deraf kunna sluta att detta stycke, huru mycket än effektscener utn inre nödvändighet och sammanhang der hopas på hvarandra, icke kan förete någon verklig dramatisk effekt eller ens kan kallas ett skådespel. Hvar finnas här de sedligt och estetiskt berättigade motsatser som bekämpa hvarandra? Det är endast banditens roflusta, som utan betänkligheter kämpar mot andras sjelfuppehållelsedrift och kommer i konflikt med simh llets liksom med sedlighetens och humanitetens allmänna lagar. Hvarje äkta drama kan i viss mån kallas historiskt. Även det borgerliga dramat måste hemta sitt innehåll utur tidens historiska grundförhållanden, nationella åsigter och kulturförhållanden; det bör framställa de konflikter som vårt sociala lif alstrar, det kan afspegla den enski!des strider mot de hinder som tör honom uppställas af samhälls.kick och konvenans; men denna kamp måste, som sagdt, ha ett berättigande; det kan vara den snillrika hänförelsens, den medveina kallelsens, den storartade pass onens kamp mot mötande hinder. Såsom tidsbild är stycket fullkomligt missljyckadt, ty hvad författaren i sin roman synes ha vel.t med ett sirdeles eufemistiskt namn beteckna såsom vår tids egoism,, det är ingenting annat än den bofaktiga rofgirigh-t, som för att nå sitt mål ej skyr några mede, och af hvilken man i alla tider och inom alla ;lasser funnit t-lrika exempel, alltifrån lurande vägridda e till innehaivare af troner. Lika litet kan i detta stycke någon konflikt mellan klart och bestämdt sig utvecklande karakterer if:ågakomma; här finnas inga karakterer, endast figurer. Den agerande hufvudpersonen uppträder genast från början och alltigenom i sin gemena tomhet, sin kaila skurkaktighet; han yttrar väl en gång att han behböfver guldet för sina högre planer, och hr Dahlqvist, som pi ett beundransvärdt sätt sträfvade att ge lif och in:iividualitet åt den vedervärdiga skuggfiguren, sökte med konstnärlig instinkt gifva så mycken vigt åt detta yttrande com möjligt; men det blir ingenting annat än en tom fras; man återfinner efter 20 är samma innehållstomma och på hvarje ädlare känsla, hvarje gnista af högre sträfvande blottade personlighet som förut; tjugu år äro i det fallet såsom en dag. Och denna kalla, beräknande skurkaktighet blifver alltigenom segrande och okufvad; ty kaptenens planer bli visserligen omsider krossade genom andras list, genom dylika medel, som han sjelf användt; men ingen inre nemesis straffar honom; han är lugn som förut, lägger med kall ironi Alariks hand i Julias och gär med ett hånlöje ut och skjuter sig en kula för pannan. Alarik är en hygglig och beskedlig gosse, men ingenting mer; icke ens hans kärlek till Julia förmår att ge någon lyftning åt hans personlighet; han låter villigt och beskedligt göra med sig hvad man behagar; det finnes hos honom intet dramatiskt drag, ingenting som adlar honom och gör honom förtjent af sin lycka. Carlo är en misslyckad representant för troheten; i förhållande till de båda bofaktiga bröderna uppträder han än på ett onödigt hoverande sätt, än begagnande deras egna vapen a falskhet, spioneri, stöld 0. 8. Vv. Bland bifigurerna finner man en jovialisk renskrifvare. åt hvilken hr Norrby lyckades ge ett visst intresse. Hans monologer om förträffligheten af en liten jamaika på aftonqvisten och hans triumferande öfver tvenne slottskanslibetjenter framkallade från åtskilliga håll af salongen lifligt bifall. Likaså var fallet med flera af kraftseenerna; det är beklagligt, att hopade rysligheter skola så mycket slå an på en stor del af publiken; det är aldeles samma smak, som förer så många äfven af de s. k. bildade att åskåda de scener, som uppföras på afrättsplatserna. . . Detta styckes moraliska innehåll är en logogryf, som vi icke tilltro oss att kunna lösa. Oss förekommer intrycket af det hela vara: äfven den oförvägnaste, slugaste och ihärdigaste bof kan slutligen misslyckas och bli öfverlistad! Till ersättning för bristen på karakterer och dramatisk handling, företer detta stycke icke någon i poetiskt hänseende utmärkt diktion; då dialogen någon gång lyfter sig, blir det ett mera rhetoriskt än draaa A 4i0lt föradramnm — Af härad anar Aafardrac