Aftonbladet – 16 november 1854, sida 3

Sebastopols belägring. Utdrag af bref från engelsmännens läger. (Forts. från gårdagsbl.) Den 11 Oktober. Under de tre sista dagarne ha inga märkliga händelser inträffat. Förberedelserns ill belägringen fortskrida långsamt. Jag hoppas dock te fortskrida säkert. Då våra batterier en gång öppna sin eld är det att förmoda, att de skola träffa bättre ch göra mer verkan än det ryska artilleriet. Rysarne ba hittills skjutit afskyvärdt, Under de sista io dagarne ha de oafbrutet kastat bomber på vår divisioo, som genom någon bedröflig skickelse varit mnödigtvis utsatt för elden från deras artilleri. Men astän de borde känna hvarenda tum af terrängen, bar det icke lyckats dem att uträkna det afständ hvarpä vi befinna oss. Deras bomber flyga beskedigt öfver vära bataljoner, och antalet af olycksfall till oljd af deras krevering är så ringa, att det knappt kan nämnas under ett krig af den omfattning som Jet närvarande. Under de sista tre dagarne ba de vombarderat oss med fördubbladt raseri, men oaktadt alla mina förfrågningar bar jag ej kunnat erfara något om dödade och sårade. Den omständigheten, att deras bomber gå öfver oss, bevisar att vi äro dem nåra nog för att läta dem känna verkan af vårt arilleri, då det en gäng kommit i verksamhet. De sednaste dagarne böra ha öfvertygat ephvar — eller, för att tala i tidningsspräket, böra ha gjort det klart för äfven det vanligaste förständ — att vi möste arbeta natt och dag, att vi ej få läta ett enca gonblick gå förloradt, om vi vilja ernä hufvudändamålet mel expeditionen — bringa till mognad frukerna af Almaslaget och förstöra Sebastopol. Väder:;cken ger oss allvarsamma varningar om vinterns snara snonalkande. Den 9, då jag afskickade mitt sista vref, hade solstrålarne en styrka som midt i sommaren, och hettan var tryckande. KI. 2 päföljande morgon stack upp en kall, bitande, genomträngande blåst ; -ommaren hade i ett nu förvandlat sig till en höst, som stod nära vinterns gräns. Så plötslig och så väldsam var förändringen i atmesferen, att jag knappt tror det fanns en enda man bland dem, hvilka sofvo i lägret, som ej vaknade dervid, och högst få kunde somna om igen denna morgon. Lyckligivis har största delen af trupperna nu ändtligen, fastän sent, fått sina tält. Likväl finnas några regementen som af en eller annan anledning ännu äro nödsakade att bvuakera under bar himmel. Våra stackars protegeer, turkarpne, ba kommit hit öiver i linnebyxor och alldeles utan tält. Ni kan föreställa er hvad de ba inåst lida, och hvilka lidanden som ännu vänta dem; ty den iskalla blästen om morgonen den 10 kom äfven dem, som voro på bästa sätt ombonade, att skälfva och svepa om sig sina tjocka filtar och fällar, som dock tycktes icke vara i stånd att qvarhälla den animaliskavärmen, hvilken förflyktigade nästan lika hastigt som den skälfvände kroppen frambragte den. Köiden var genomträngande hela dagen i ända, och på eftermiddagen hade vi ett slående bevis på hvilken förode!se en enda natts köld bade förursakat bland trupperna. Sextio vagnar, med tre burdra man sjuka, kommo ped frän lägret och aflemnade sina qvidande bördor på de öfverfulla hospitalerna och hospitals skeppen i Balaklava. Karlarne ledo af kolera, röd sor och — man bviskar, churu ännu ingen vågar bögt u:tala det — af typhus. — Jag såg en karl, hvars bänder och fotier voro alldeles svarta. De voro för! frusna, och den stackars mannen måste troligen unåergå amputation. Äfven i dag har en stor sjuk