Aftonbladet – 14 november 1854, sida 3

lige, när de försökte att hemta andan igen sedan en våg sköljt öfver dem. Nästan alla voro under vatt net ända till skuldrorna och nägra kunde med stor svårighet hälla sina hufvuden öfver vattnet. Qvinnorna voro de första som dukade under; de voro oförmögna att hålla ut längre än 3 till 4 timmar. De föllo alla frän flotten utan att yttra ett ord, med undantag af en stackars flicka, som under dödskampen utropade : O mir stackars moder och systerv. Dä jag varit omkring 18 timmar på flotten, funnos ej mer än tre eller fyra qvar. En af dem gaf mig något som liknade en liten karta, men som, så vidt jag förstod honom, var nägot slags ätkomsthandling till hans egendom. Få ögonblick sedan jag fått den, förlorade äfven han sitt fäste och ökade antalet af dem som flöto omkring flotten. Jag försökte få papperet i fickan, men fann det omöjligt på grund af min tvungna ställning, hvarför jag tog det emellan tänderna och fasthöll det der, till dess jag öfversköljdes af en väg, som bortryckte det. En annan som hade en oljad rock på sig bad mig för himlens skull att jag skulle hjelpa honom, emedan hans krafter snart öfvergäfve honom och han skulle falla af, om han ej fick bjelp. Som han var omkring fyra eller fem fot från mig, var det svårt för mig att räcka honom, men efter betydliga ansträngningar lyckades det mig att göra det, och jag hjelpte honom med ett af mina knän tills jag blef alldeles utmattad och mäste öfverlemna honom ät sitt öde. Stackars gosse ! han lofvade mig, om han någonsin kom lefvande till NewYork, att han skulle rikligt betala mig. Med fruktansvärd ihärdighet hakade han sig fast vid lifvet, men äfven han blef i sin tur bortspolad. . Jag var nu ensam qvar på flotten. Ej em enda varelse mer äterstod i lifvet af de sjuttio; men ännu var mitt hopp starkt. Natten efter den andra, dagen höll just på att insvepa mig i sitt mörker; under hela tiden jag varit i vattnet hade jag icke ätit den ringaste smula af någonting, eller druckit en droppe. Jag kände mina krafter försvagas, och. min syn var blifven så skum att jag icke kunde urskilja föremål på endast några alnars afständ. Till och med de oleka anletena af de döda som under flotten stirrade upp mot mig, kunde jag knappast ätskilja. Jag beslöt likväl att göra ännu en ansträngning för att rädda mitt lif; jag reste mig på mina knän på flotten, och genom aftonens dunkel säg jag eller tyckte mig se ett skepp. Mina krafter tycktes förnyas, och efter nägra minuter hörde jag röster af personer som närmade sig i en bät. Tio minuter till, ooh äfven jag hade gått samma väg som de andra; men försynen visade sig barmhertig emot mig, och efter tjugosex timmars ängest blef jag genom dess nåd befriad från att finna min graf i vågorna, Som jag sedan erfor hörde båten till Huron och var bemannad af tredje officeren på Arctic, Doran, kapten Green, en af passagerarne och några sjömän, En af dessa tog mig i kragen och drog mig upp i båten, der jag i yttersta kraftlöshet blef ligganåe, tills jag fördes ombord på Huron.p — — — — Ur kapten Luces berättelse meddela vi följande, hvari han beskrifver huru han slutligen blef räddad. Han uppger antalet af sina passagerare till 233, och af besättningen till 150. Efter att hafva redogjort för sjelfva sammanstötningen och hvad som närmast derpå följde, fortfar han: Bätarne voro borta oeh jag tänkte derför på att för de öfrigblifoes räddning läta hoptimra en flotte, men jag öfvertygade mig snart om, att jag hvarken hade någon matros eller timmerman mer till mitt förfogande. Den enda som härdat ut jemte mig, var tredje officeren, mr Doran. Han och passagerarne hjelpte mig troget att få en flotte i ordning. Vi voro just sysselsatta med detta arbete, då jag öfrertygades om att skeppet sjönk allt hvad det hann, och framför allt annat bragte vi den sista räddningsbåten i vatten, hvars ledning jag uppdrog ät Dorau. Emellertid fortforo vi med vårt arbete på flotten. Plötsligt sjönk skeppet med allt som derpå fanns ; bäten bortflöt vid pass ; mil, inga roddare funnos på densamma, som kunnat styra den. Jag sjelf sjönk jemte de öfrige, men kom efter en stund, med mitt barn i mina armar, äter upp till vattenytan. Der framställde sig nu för mina ögon ett fasansfullt skädespel: Vid pass tvähandra drunknande bland spillror af alla slag, vid hvilka de sökte haka sig fast; rundtomkring hördes dödsängestens och förtviflans jemmerrop. Jag bemödade mig att kunna rädda mitt Barn ; i detsamma uppdykte en del af hjulbuset, träffade mig på mitt hufvud och föll med hela sin tyngd på mitt stackars barn, som få minuter derefter dog i mina armar. Likväl lyckades det mig att bringa mig och mitt barns lik samt flera andra i säkerhet på det simmande bjulhuset. Af de öfriga sjönk den ena efter den andra. Vi stedo ända till knäna i vattnet; ofta öfversköljdes vi helt och hället af vägorna; kölden var genomträngande och vi kände snart törstens alla qval. På sådant sätt förflöt den första natten. När morgonen kom voro vi blott sju qvar i lifvet, och sä långt ögat nådde, kunde ej något segel upptäckas. Under denna dag och följande natt dogo fyra af mina olyckskamrater af utmattning. Blott mr Allen, en tysk och jag voro ännu vid lif. Sälunda inbröt den 29 Sept., och när dagen grydde, upptäckte vt visserligen flera skepp på afstånd, men det dröjde länge innan ett af dem närmade sig oss. Det var Cambria; det hade uppfiskat en fransman, som räddat sig på en simmande stock, och underrättat kaptenen att ännu andra öfverlefvande summo omkring i närheten. På det sättet blefvo vi räddade. Sex andra blefvo en stund derefter uppfiskade. Huron hade redan före oss inträffat med några räddade i Quebec.r — Jättefartyg. Om det af oss för någon td sedan omnämnda ofantliga fartyg, som för närvarande är under byggnad i England och ämnadt att göra turer på Australien, skrifves frän London d. 28 sistls Oktober: I gär gjöts den fjerde af de jättecylindrar, som skola sätta i rörelse det nya vidunder till ängfartyg, som bygges af Estern Steam Navigation Company. Dessa ångeylindrar äro de största i verlden; hvar och en af dem väger, färdigborrad, 62,720 t och motsvarar storleken af fartyget, för hvilket de äro bestämda. Detta ångskepp, hvars längd skall utgöra 675 fot (det största engelska linieskepp är cj öfver 272 fot långt), är helt och hället bygdt af jern och består af flera från hvarandra fullkomligt afstängbara, vattentäta afdelningar. Till byggnaden af detta skepp ätgå 30,000 jernplätar af ?, till I tums tjocklek och af en sammanlagd vigt af 200,000 centner, jemte 3,000,000 nitnaglar till plätarnes hopfogande. Djupgåendet i vattnet är beräknadt till 20 fot och ända till denna höjd erhäller fartyget en inre och yttre beklädnad (skin,), på 3 fots afstsnd från hvarandra. Genom denna konstruktion minskas ansenligt faran af att genom möjliga sammanstötningar blifva läck, och i stället för barlast kan detta melianrum efter behag fyllas med vatten till 40,000 centner. De nyss gjutna cylindrarne tjena till skofvelbjulens drifning, hvilka hafva 60 fots diameter och dirigeras af en maskin, som kommer att hafva 1029 hästars kraft och upphettas af 40 ugnar. Oberoende af denna kolossala ängapparat erhäller fartyget dessutom en skraf med 1500 hästars kraft och 60 ugnar. För att spisa dessa kommer vidundret att inic-e 240,000 centner kol, för att dermed göra en resa kring verlden; det skall innehålla storartade rum Zö: fraktgods och hytter för 600 passagerare af första och 2000 passagerare af andra och tredje klass. Nästa sommar skall fartyget vara färdigt. — Balaklava. Ingenting är så skönt som. inloppet till denna hamn. Omgifven af berg, af hvilka de högsta ännu bära spår af det fordna gennesiska väldet, ligger midtemot hamnen den vackra grokisks staden Balaklava, hvars hus, terassformigt höjande sig öfver hvarandra, alla hafva en balkong och några träd. En förfallen fästning beberrskar staden. Ifrån denna höga punkt hotade genueserna, fordom herrar öfver hela kusten, likt roffegar hafvet, och ve de främmande skepp, som af storm drefvos i dessa farvatten. Balaklava liknar med sin grekiska befolk mna om klinnkodia och ojn mijidae hamn 4 4