Aftonbladet – 14 november 1854, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — Årcties förelyckande. Om denna hemska tilldragelse meddelas nu i de engelska tidningarne ätskilliga närmare underrättelser. Som läsaå-: ren torde erinra sig, föranleddes olyckan deraf att Arctie sammanstötte med ett annat fartyg, Vestå, som i full fart anlände från motsatt håll. En tjo dimma hade hindrat de båda fartygen att nog tidigt varseblifva hvarandra, för att kunna undvika det olycksfulla sammanträffandet. Ombord på Arctic trodde man till en början att Vesta tagit sväraste skadan, hvarföre en bät sattes ut för att komma den till hjelp. Men Vesta, hvars kapten hade den rädigbeten att vända och styra ditåt land närmast var att träffa, och som dessutom ej lidit så svär skada af sammanstötningen som Arctic, lyckades att bringa. sina passagerare och besättning i säkerhet till NewFoundland. Man var just sysselsatt på Arctic med. att spisa frukost, då den olyckliga händelsen inträffade. Vi skola härnedan meddela, först ett utdrag af den förklaring som en af fartygets besättning, styrmannen MCabe, afgaf vid sin ankomst till Quebec och sedan nägra ord ur bsfälhafvarens, kapten Luces, egen berättelse, deri han redogör för sin räddning. Kaptenen hade varit med de sista att lemna fartyget, innan det sjönk. M Cabes förklaring lyder, med utelemnande af inledningen, sålunda: Det dröjde ej länge innan vi lärde inse vär egen fara. Eldåre och machinister drefvos frän sina platser af det inrusande vattnet och uppkommo på däck, der de ökade antalet af den förskräckta mängden. Hvar och en beredde sig på det värsta. Räddnings bältena togos i anspråk och en del af manskapet lagade sig till att bygga flottar. Två master blefvo nedhuggna och hopslagna, hvarigenom en flotte bildades af 40 fots längd och 3—4 fots bredd. Jag var jemte flere andra sysselsatt med att bygga denna flotte och mr Doran tog den verksammaste del i arbetet. Dä den blef färdig nedhalades den frän bagbordssidan, och inom nägra få minuter voro omkring 70 personer och bland dem fyra fruntimmer samlade på densamma. Åtskilliga andra flottar blefvo äfven gjorda, men ingen så stor som den hvarpå jag arbetade. Dörrar, fat och allt hvad nyttjas kunde blef användt. På några af dessa flottar funnos blott två till tre personer, och den största kunde ej rymma mer än fyra eller fem. Jag stannade qvar på fartyget tills det sjönk, då äfven jag följde med under vattnet. Jag hade få minuter förut, jemte nägra andra, hållit på med att hopbinda några fat, dä jag bortjagades af vattnet, som nu inrusade med fruktansvärd styrka. Jag sprang upp på salongsdäcket, hoppade derifrån upp på hjulhuset och inom några ögonblick var jag på alla sidor omsluten af vattnet. Vi sjönko ned, ned med vårt ädla skepp och den fruktansvärda tanken bemäktigade sig min själ, att jag siulle finna min graf i hafvet och aldrig mera återse mina kära vänner och mitt hem. Jag bibehöll dock mitt medvetande under hela tiden jag var under vattnet, och det var med en känsla af onämnbar glädje jag efter vid pass en balf minnt fann, att j2g äter hastigt närmade mig mot vattenytan. Förut var allt mörkt, men nu kunde jag se ett svagt ljus öfver mig och efter nägra få ögonblick befann jag mig äter på vattenytan, kämpande om lifvet. Som jag är en god simmare och dessutom