Article Image
STOCKHOLM, den 14 Nov. Sedan kreditivfrågan blifvit lyckligen löstj utan. ministerförändring, börjar man, besynnerligt nog, allt mer och mer omtala, att en sådan skulle vara i fråga i den mån nemligr som det gäller att gifva verkställighet åt ikets Ständers beslut i en mängd vigtiga ärenden, hvilka stå i strid med den nuvarande rådgifvarepersonalens framlagda förslag och uttryckta åsigter. Man lärer således anse nära nog omöjligt, att en minister skall kunna anförtros verkställigheten af åtgärder, dem han, i sin dubbla egenskap af konungens rådgifvare och representant, helt öppet förklarat sig ogilla. Man påstår till och med att kronan sjelf börjar anse sig mindre belåten med sådana tjenare, som gång efter annan kompromettera henne, och man går så långt i dessa påståenden, att missnöjet temligen oförbehållsamt uttalat sig öfver det sätt, eller kanske egentligare sagdt, den form, i hvilken kreditivfrågan blifvit inför Rikets Ständer framställd och hvilket för vederbörande föranledt så många obehag, att ej säga förödmjukelser. Man torde fördenskull inse, att det i längden ej bär sig att bibehålla ministrar, som icke ens besitta erforderlig skicklighet för att befria kronan från den hårda nödvändigheten att blottställa sig sjelf, för att reparera de felsteg, som af hennes rådgifvare blifva begångna; och om man än ringa aktar de önskningar och än mindre de fordringar, som i detta hänseende blifvit framställda inom representationen, lärer man dock finna det alltför besvärligt, att låta allenastyrandet sträcka sig till en sådan omfattning, som saknade man helt och hållet biträden för landets regering i den riktning statsklokheten bjuder att antaga, åtminstone hvad angår den inre politiken. Nekas kan ej heller att, äfven med den ofullkomliga representation vi ega, ganska många maktpåliggande beslut vid innevarande riksdag blifvit fattade, till hvilkas bringande till verkställighet erfordras förmågor af helt annan art än deras som för närvarande, åtminstone inom en och annan detalj af styrelsen, äro tillgängliga, och att fördenskull något annat val icke finnes, än att antingen fördröja eller helt och hållet lemna åsido de åtgärder, som äro nödiga för att ordna dessa angelägenheter, eller ock att välja andra kronans tjenare, som förstå att -deråt gifva em ändamålsenlig tillämpning. Detta sakernas tvång torde fördenskull ändå slutligen leda till. den koncession, för hvilken kronan hitintills varit så rädd och hvaremot hennes organer så hånfullt opponerat sig. Af dessa anledningar anse vi således icke otroligt, hvad det allmänna : ryktet förmäler, eller att till en början chefen för finansdepartementet, hr friherre Palmstjerna, snart nog torde komma att förflyttas från sin taburett till presidentsplatsen i kommerskollegium, hvilken när som helst kan blifva ledig genom den redan pensionsmessige presidenten hr frib. Skogmans afskedstagande; äfvensom att en af de konsultativa statsråden, hr Gripenstedt beredes en reträtt såsom landshöfding efter den äfven redan pensionsmessige höfdingen i Örebro län, hr Bergensköld; hvarförutan det tages för alldeles afgjordt, att hr doktor Reuterdahl med glädje omfattar tillfället att emottaga den kräkla som med säkerhet erbjudes honom af Lunds stifts tackskyldiga presterskap. Detta vore åtminstone något till en början. Kommer sedan deruppå an hvilka personer gom i dessas ställe inkallas i rådet. Om man dervid skulle göra utbytet emot någr: betydande män inom junkerpartiet på rid :: huset och de nya prelatkåporna i prestestu: det, vore likväl föga eller intet vunnet, måhända tillochmed förloradt, Ty med all den noggranna uppmärksamhet vi egnat koryfeerna af detta parti under den förflutna riksdagen, hafva vi icke lyckats att hos dem upptäcka några statsmannaegenskaper och framförallt icke den sjelfständighet i karakteren, den vi anse vara det förnämsta vilkoret för en konungs rådgifvare. Tvärtom hafva vi hos de aldra förnämsta af junkerpartiet varsnat långt mer gervilism än hos det s. k. gamla konservativa partiet; och vi förutse således, att, derest någon af dem nu skulle inkallas i konseljen under samma förevändning som friherre Palmstjerna efter sista riksdagen, eller att han ansåges kommendera majoriteten på riddarhuset, detta val kommer att mötas af en kanske ännu bittrare opposition än friherrens; likasom vi föreställa oss, att om någon af prelaterna ur den uppväxande nya skolan i presteståndet skulle komma att öfvertaga ecklesiastikportföljen, det allmänna föga komme att vinna på bytet. Vi nämna detta, emedan det temligen allmänt omtalas, att kandidater sökas på dessa håll; och vi säga det helt uppriktigt, emedan vi hvarken nu eller någonsin fordrat en ministerförändring för personernas skull, utan för det system och de grundsatser de representera, hvarföre det skall qvitta oss fullkomligen lika om de nuvarande rådgifvarne sitta qvar eller gå sin väg, så framt nemligen deras efterträidare icke lemna oss åtminstone en förhkoppning om en förändrad regime, hvarmed vi förnämligast åsyfta en så beskaffad karaktersfasthet hos konungens rådgifvare, att de icke blifva hofvets underdåniga tjenare, utan betrakta sig såsom natiöriens och det allmänna upplysta tänkesättets inom landet målsmän inför konungen, hvilka icke vika för någon oföränderlig tärlka, utan förstå och förmå att inom rådkammaren göra detta, tänkesätt till ett rättesnöre för regeringen, samt stå elI få. : dan mån da lvekag eller migslve

14 november 1854, sida 2

Thumbnail