Aftonbladet – 11 november 1854, sida 2

lärt känna Preussens svar af den 30 Okt. på den österrikiska noten af den 22. I denna sednare hade Österrike förblifvit troget sitt p-ogramm, som, igt notens innehäll och det i Berlin meddelade förslaget till instruktioner för hr Prokesch, resumerar sig i följande punkter: 1:0) Österrike vill ovilkorligen för sig bibehålla rättigheten att taga offensiven mot Ryssland, och icke göra denna offensiv beroende af Tysklands samtycke. 2:0) Österrike gör anspråk på Tysklands bistånd under alla politiska förhållanden och för alla militäriska operationer, hvarti!l denna makt kunde blifva föranlåten till följe af sin ockupation af Donaufurstendömena. 3:0) Österrike betraktar de fyra garantierna i afseende på Ryssland och i dess egenskap af europeisk stormakt såsom ett minimum, som det förbehåller sig att utsträcka allt efter orcständigheterna. Sådant är det österrikiska programmet; tem ligen klart uppstäldt, såsom man ser. I allmänhet kan man ej neka att Wienerkabinettet i österrikiska frågan intager en ganska värdig ställning och talar ett språk, som b.ldar en synnerlig motsats till andra makters ödmjuka framställningar. Till och med sjelfva stilen i depescherna har mycket vunnit. D: gamla tyska kansliernas perukstockar äro alideles förskräckta deröfver. Gud bevars, mens. dessa nattmössor; skulle diplomatien börja på att tala ett språk som alla menniskor kurd: begripa? Hvad vore det då värdt med att vara tysk diplomat? Dessa herrar trösta sig red den tanken att en fristad ännu återstår fö: den gamla kanslistilens fiffigheter, undan8ykter och, rent ut sagdt, försåtligheter; nemiigen i utrikes departementen hos vissa nordtyska regeringar, hvilka göra anspråk på ati gälla för stormakter, utan att ikläda sig dessas ansvar och förpligtelser. På den österrikiska noten af den 22 Okt.. hvars hufvudpunkter jag nyss angifvit, svarade Preussen den 30 samma månad. Preussen gör deri en skenbar eftergift, genom löf. tet åt Österrike om sitt beväpnade understöd mot hvarje ryskt infall i Donaufurstendömena. men vilkoret derföre skulle vara att Österrik. icke slöte något vidare fördrag med vestmasterna och förklarade sig tillfredsstäldt med de fyra garantierna, i fall dessa blefve na: Ryssland antagna. Sålunda fullföljer den tyska diplomatien, med en ihärdighet som vor: värd en bättre sak, detta enda mål, hvilket högt erkännes såsom Apriltraktatens ändamål. att hålla Österrike tillbaka, fjettra dess verksamhet och förhindra en trippelallians mellan Österrike och vestmakterna. Edra läsare begripa utan svårighet sammanhanget mellan Preussens åtgöranden, å ene sidan i Wien, å den andra i S:t Petersburg. Om Österrike tvekar och i ringaste mån visar sig böjdt att uppoffra någon punkt i sitt programm, får man straxt veta det i S:t Petersburg, och i detta fall skall Ryssland utföra sin afsigt att låta påskina beredvillighet att inlåta sig i underhandlingar beträffande de fyra punkterna. Men om Gortschakoff skrifver till S:t Petersburg att Österrike står fast vid sin engång intagna ställning, skall Ryssland nog akta sig för att sjelfmant träda under det caudinska oket af underhandlingar på en grundval, som det ännu kort förut med bestämdhet tillbakavisade. Allt beror följaktligen på de snart väntade förklaringarne från Wienerkabinettet, hvilket i sjelfva verket beherrskar situationen. Alla vänta dessa förklaringar med oroligt intresse. Derhän har preussiska regeringens vacklande, neutrala och i sin neutralitet djupt ryssvänliga politik bragt oss. Minns ni med hvilken enhällighet preussiska nationen och hela Tyskland understödde regeringen i unionsstridigbeterna 1849, och till och med efter händelserna 1 Österrike i November 1850, uti det lilla kriget mot Darmstadts-koalitionen af April 1852, som ville spränga tullföreningen. Öfverallt och alltid hade Preussen, i sin kamp mot Österrike, alla partier som ej sålt sig åt atländska intressen och en ganska liflig popularitets-strömsättning på sin sida. Det kom sig deraf att Tys iland väl visste att Preus;en, på samma gång det bekämpade Österrike, örsvarade framåätskridandets, den politiska protestantismens och upplysningens sak. På len tiden, som redan tycks ligga så långt vakom oss, var Preussen i sjelfva verket ett uttryck af Tyskland och följde den store redriks traditionella politik, genom att taga nitiativet i de liberalt-politiska och liberaltkommerciella ideerna. Hvem skulle då för tiden hafva sagt oss, tt Österrike, det katolska, det vill säga det åfviska, despotiska, af Preussen frälsade och f Preussen beroende Österrike efter två års id skulle taga med sig Tysklands sympatier ch mödosamt släpa i sina spår detta samma reussen, som följer det på afstånd, longe ervat vestigia, såsom Eneas maka... Hvem kulle hafva sagt oss att vi vänta Tysklands de och lösningen af Europas brinnande lifsrågor af det parti som fattas af kejsar Frans osef. Alla patriotiska hjertan brista dervid, men idan är sinnesstämningen, i norra Tyskland. ag behöfver ej tillägga att den österrikiska ntiryska rörelsen är ännu långt mera liflig i ädern, och det är min pligt att för er omua denna utomordentliga men naturliga och undgängliga omstämning af det allmänna inkesättet. Jag hade ännu mycket att skrifva om, men d fattas mig i dag, och jag ville ännu beagna mig af den sista lägenheten med Stetnerfartyget. E. me 0 ue — AA