Aftonbladet – 10 november 1854, sida 2

och dessutom är det ej i en ledandev artikel som de tadlade uttrycken förekomma, utan i ett Bref till landsorten i tidningens följetong. Dessa humoristiskt lekande ord (!) upptagas till allvarsam behandling i en ledande artikel; det vittnar ju om en mycket utbildad litterär smak? Man döljer för sina läsare att de förekomria i en artikel och af en författare, som icke angifva sig (!!I) vara politiska: det vittnar ju om mycken litterär samvetsgrannhet? Så ordar tidningens egen redaktion fram i bladet, och i samma ton har den muntra följetonisten, tagit till orda i en särskild s. k, rekla -ation bakefter. Vi hafva alldeles icke ämnat undanhålla våra läsare den dyrbara upplysningen, att de citerade orden lästes under strecket,, i en följetongsartikel, som kallas bref till landsorten och undertecknas M. M. Vi endast väntade på att Svenska Tidningen sjelf skulle uppläsa den gamla lexan, för att dertill foga en liten ytterligare erinring. Utan att här undersöka, huruvida det i följetongens eger natur ligger, att den ej befattar sig med poliiska ämnen, utan helst dväljes bland litterära och konstföreteelser eller på sin höjd med skämtsam lekfullhet vidrörer dagens händelser, vilja vi endast erinra, att det icke är första gången Svenska Tidningens brefskrifvare och muntra följetonist gifvit sådana stilprof som de i förrgår citerade. Det är ännu ej förglömdt, fastän saken timade för ett par år sedan, huru i ett dylikt bref, äfvenl!edes i följetongsafdelningen, ej blott enskilda personer inom denna tidnings redaktion utpekades och minst sagdt ganska oväntade allusioner framkastades i afseende på deras privata ekonomiska förhållanden, utan innu långt mera illvilliga, kränkande och vettlösa utfall gjordes mot utgifvaren af det officiella bladet, hvilka äfven bland Svenska Tidningens politiska vänner väckte det djupaste ogillande. Då, såsom nu, förklarades saken endast vara ett oskyldigt skämt; — hvar och en har ju sin smak. Sedan dess hafva le der brefven, tid efter annan återkommit, stundom egnade åt konstkritiken eller upptagande smöåpratet för dagen på ett temligen oförargligt sätt, men oftare fulla med långrandiga polemiker mot Aftonbladet och andra politiskt obehagliga personligheter, kryddade med pointer, som genom den gallgröna ilskan i tonen mer än tillbörligt erinra om någon trappa. der litteraturens sämre farkoster begagnas, för att nyttja Svenska Tidningens egna ord. Den .muntra följetonisten har derigenom i mångas ögon mycket närmat sig skepelsen af en politisk bandhund, visserligen tjudrad nedanför strecket, men inom denna begränsning fullkomligt fri, om ej bestämdt beordrad, att måtta sina bett åt de förbigåendes fötter och uppstämma det slags musik, som måste exeqveras, men ej rätt väl gick an att uppstämma i de egentligen politiska spalterna. Den muntra följetonisten finner, att vi handlat jesvitiskt, i det vi, såsom han behagar påstå, i stället att omtala de efter hans tanka förmildrande omständigheter med strecket, skulle hafva låtsats som om de anförda uttrycken utgjorde qvintessensen af en ledand artikel,. Vi hafva låtsat ingenting sådant, emedan vi icke känna någon skilnad i juridiskt eller moraliskt ansvar för de särskilda spalterna i en tidning, ej heller hafva nog mycket ,utbildad litterär smak för att begripa, att svart kan bli hvitt och hvitt bli svart, eller politisk galla förbytas i oskylligt skämt, endast genom att flyttas nedanför strecketn.