Aftonbladet – 10 november 1854, sida 2

ske kan, förhindra både den ena och den andra. ee — Då vi förut omtalat konfiskationen a hr Kockums bränvinsredskap, och många likartade mål blifvit vid domstolarne anhängiggjorda, torde det intressera våra läsare att st huru högsta domstolen nyligen afgjort förstnämda mål, och vi meddela derföre i dess helhet högsta domstolens protokoll, så lydande: Protokoll öfver justitieärenden, hålle uti Kongl. Maj:ts högsta domsto torsdagen den 2 November 1854. Närvarande: justitieråden Engelhart, Norderstolpe, Schmidt, Alexander. son, Qvidiog, Hoffsteds och Gän ther. Tiliförordnade revisionssekreteraren, kopistcu Bredberg, föredrog i underdånighet: 1:o De besvär, stadsfiskalen H. J. Laurell i und. anfört deröfver, att, sedan Oxie häradsrätt, hvarest klaganden, till följd af justitiekanslersembetets för ordnande, efter stämning tilltalat landtbrukaren P. Kockum, för det han, hvilken, såsom ägare af egendomen Rosengård, för år 1853 anmält sig att derstädes idka bränvinsbränning med en till 27 kannor: rymd stämplad panna i tredje klassen, att drifvas ra. ånga, skall under tillverkningen af bränvin anbringa: mäsk i redskapen utöfver det kannetal, hvartill der sålunda blifvit stämplad och anmäld, — i utslag den 5 April samma år, bland annat, hvarom nu icke är fråga, sig utlåtit, att genom den i mälet förebragta bevisning väl vore styrkt att ifrågavarande bränvinsbränningsredskap begagnats sålunda, att i det tomrum, som bildades inom redskapens panna och hatt, fullt 35 kannor mäsk iodrifvits och vidare afverkats till bränvin; men ehuru 16 och 34 4S i förordningen den 10 Oktober 1851, angående vilkoren för tillverkaiog och försäljning af bränvin, antydde, som skulle vid hvarje serskild bränning få afverkas endast så stor myckenhet mäsk, som motsvarade det kannetal hvartili pannan blifvit stämplad och anmäld, eller, derest hatten skulle våra för stor i förhällande til pannan, det uträknade kanhetal, till hvilket redskapen blifvit stämplad och aovmäld, bkväl och då stadsanden i berörde hänseenden ej voro så bestämda och tydligt uttryckte, att lagstiftarens mening med full visshet kunde uppiatias i enlighet med klagandens tydning af förutoärmnde lagrum, samt åtalet icke afsige, att redskapen vore af olaglig beskaffeohet eller annorledes obehör gen begagnad, kunde ansvar för olaglig bränvinsbräagving Kockum icke ådömas; så har hofrätten öfver Skäne och Blekinge, der klaanden sig besvärat, medelst utslag den 10 Februari innevarande år, yttrat att, enär stadgandet i 34 af förordningen den 18 Oktober 1851, att mäskning icke finge i bränvinsbränvingsredskap anbringas utöfver det kannetal!, hvartill den vore stämplad och anmäld, vid jemförelse af bestämmelserne uti 16 2 mom. i samma förordning om iakttagande afviss gifven storlek på hatten tll hvarje redskap i förhaliande til pannans rymd, icke kunde antagas afse sådant bezagnande af bränvinsbränningsredskap, att, på sätt ) örevarande fall förekommit, vid pannans ifyllande med mäsk, denna uppstege äfsven i Latten och der vidare afverkades, blef det slut, häradsrättens utslag i öfverklagade de!en innehölle, af hofrätten faststäldt; deruti klaganden i und sökt ändring; hvaröfver landtbrukaren Kockum i usd. sig förklarat med anhållan att, derest ansvar skulle honom i målet ådömas, varda derifrån af nåd förskonad; och har hofrätten und. utlåtande afgifvit. Enär uti 34 i förordningen den 10 Oktober 1851, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin, det är förbjudet, ått, genom hvad medel som helst, under tillverkningen anbringa mäskning i r dskapen utöfver det kannetal, hvartill den är stämplad och anmätd; men, genom hvad i målet förekommit, landtbrukaren Kockum är lagligen öfvertygad att i sinå egendomen Rosengård befintliga bränvinsbränningsredskep, hvilken, såsom hörande till tredje klassen att drifras med ånga, blifvit till tjugosju kannors rymd stämplad och för sistlidne år tili begagnaude avmäld, hafva vid bränvinstillverkning samma år låtit inrymma och till bränvin afverka full trettiofem kannor mäsk, samt Kockum genom detta förfarande således olagligen utöfvat dylik tillverkning, pröfvade högsta lomstolens flesta ledamöter, med än driog af hofrättens utslag, rättvist att, jemlikt ofvanåberopade fälia Kockum att, på sätt åklagaren yrkat, böta två gånger det belopp, hvartill afgiften, beräknad efter sex månader för en bränvinsbrännivgsredskap af enahanda slag om trettiofem kannor, uppginge, med ett tusen temhundra åttiofyra rdr, deraf två tredjedelar skulle tillfalla stadsfiskalen Laurell, såsom åklagare i målet, och en tredjedel de fattiga Vestra Skräflioge församling; hvarjemte den besagnade och i beslag förklarade redskapen, bestående f panna, hatt och rektifikationsapparat med tillhörande rör och kranar, dömdes förbruten; till följd 1varaf samma redskåp borde genom Laurells försorg i offentlig auktion försäljas och köpeskilliogen derr i behörig ordning, till eaahanda fördelning, revisas. Justitierådet Ginther var härifrån i så måtto skiljiktig, att då den af landtbrukaren Kockum pä olagige sätt begagnade redskapen ansetts rätteligen vara stämplad till 27 kannor och tillböra tredje klassen, ustitierådet ansåg böterna böra bestämmas till två sånger beloppet af den afgift, som för så beskaffad edskap med ånga, om den lofligen varit nyttjad, ort utgå. eller ett tasen tvåhundra rdr banko. Dev af Kockum ta nåd fann högta domstolen cke anledaing tillsiyrka. Ia f.dem E. Helling. — På våra anmärkningar i onsdagsbladet örande otillbörligheten af vissa samma dag i Svenska Tidningen gjorda utfall mot bondeståndet och borgareståndets minoritet, har samm tidning, såsom vi väntad, svarat med len förföljda oskuldens ädla värdighet. Hon ir ju, söger hon, ingen hoftidning, det är ädelt att kalla hennv så (netorligtvis är det ndast för att det må finnas en s:elfständig rgan, i rmotsats mot det oftticiella bladets fria Ver! Je tidning från