Aftonbladet – 8 november 1854, sida 3

avarje fall voro af nöden: Här var icke längre fröga ;m neutralitetens upprätthållande. Talaren ansig att man alltför mycket förbisett detia. Instämde i öfrigt med hr Indebetou i afseende på hvad denne yttrat om utrikes politikens förbehållande ät koaungen ensam. Hr Wallenberg. När för åtta mänader sedan neuraliteten först omordades och Rikets Ständer dels oeviljade ett kreditiv af 2!, millioner rdr till neutralitetens upprätthällande, dels underdånigst tackade medelst en särskild adress för förklariogens afgifvande, voro meningarne åtminstone icke delade derom, att den afvaktande politiken var den enda riktiga. Huruvida man kunnat vinna detsamma utan alla förklaringar och med mindre dryga utgifter, är en bisak. Hufvudsaken, sjelfva neutraliteten — att i lugn få egna sin verksamhet ät fredliga värf och ej olindvis störta landet i ett krig, som mähända innan sort slutade precist der det begyot — tillfredsställde alla. Endast i en punkt fanns någon skiljaktighet, och denna bestod deruti, att nägra ville en väpnad neutralitet, och andra, som omfattat neutraliteten derföre att de hoppades bespara landet krigets bördor, ville en icke väpnad neutralitet. Det sätt, hvarpä de då beviljade medlen blifvit använda, visar pätagligen, stt man ej befarade nägot anfall och att följaktligen nga ätgärder voro af nöden för neutralitetens uppråtthällande. Huru annorlunda förklara, att, under det att man bortkastar pengar på befästning af Slitö, som är till krigshamn odugligt, Carlskrona, svenska lottans hufvudstation, lemnas i försvarslöst tillständ. Och Carlstens skyndsamma sättande i försvarsskick, under det att alla vära kustorter och hela vår handel berodde af de makters fullkomliga godtycke, hvilka egt ett obestridt välde på hafvet, hvartill tjenade det just nu och då det endast kunde göras provisoriskt? Nej, man har aldrig tänkt sig möjligheten af, att vär neutralitet skulle förnärmas, och man har haft rätt deruti, ty hvem skulle väl anfalla oss? hvem skulle väl onödigtvis slösa sina krafter på oss, då de krigrörande synas hafva tillräcklig sysselsättning med hvarandra? Österrike företer för närvarande ett tänkvärdt exempel på följderna af en beväpnad neutralitet, hvilaen närmast torde kunna förliknas vid ett utarmningskrig mot sig sjelft. Dignande under bördan af sin bevåpnade neutralitet, har det nyligen måst afhända sig statens redbaraste egendom, alla jernbanor, och det måste kasta sig i krig, bland annat derföre att det närvarande tillståndet af beväpnad neutralitet är för Österrike outhärdligt. Vill man krig lika godt mot hvem eller när, då skall man tala och votera för en beväpnad neutralitet. Kriget följer sedan af sig sjelft. Men jag varnar liktänkande vänner, att icke af sina varma känslor för civilisationens förväntade seger öfver barbarismen låta hänföra sig. Det närvarande kriget är icke något krig om principer i den mening vår odödlige Gustaf den Store stridde oeh segrande föll. Det är på sin höjd sjelfbevarandets princip som föranledt den sammanstötning, hvilken nu skakar vär verldsdel. Nästa stora principkrig uppkommer först när det märkliga yttrande blir en sanning, hvilket är 1849 tillades kejsaren af Ryssland: Det finnes, sade han, blott wenne makter i Europa: Ryssland och revolutionen! hvarmed han förmodligen äsyfiade den uti allenastyrandets ögon så förhatliga folkfriheten. Ehuru utgången af det pägående kriget visserligen icke kan vara oss likgiltigt, bör man ej för sig dölja, att England gjort krig för att skydda sina indiska besittningar, Öppna Svarta hafvet och mähända för att i tid qväsa en gryende sjömakt; franska kejsaren, för att i Sebastopol och Kronstadt hämnas — Moskwa; och åndtligen torde kejsaren af Österrike komma att i Bessarabien försvara sina italienska besittningar. Näväl! Hvilken anledning hafva vi att höja vära röster för krig? Endast värt hat till det moskovitiska väldet, som beröfvat oss länder och reducerat vär makt. Men sådant är numera intet skäl, ty eröfringarnes tid är förbi, och de enda eröfringar, hvilka för oss kunna blifva af varaktigt värde, ligga inom våra egna kringflutna landamären. Jag medgifver, att, enär krig såsom vådelden griper omkring sig ju längre det räcker, den tidpunkt kan inträffa, då det blir nödigt art gripa till svärdet, för att ej vid krigets slut gå i skifte vid förlikningen. Men detta vigtiga ögonblick kan icke af nägon enskild bedömas eiler bestämmas, utan böra vi med tiliförsigt lemna sädant ät den, som grundlagen ensamt förlänat detta högsta och mest ansvarsfulia prerogativ. När man besinnar, att vi icke kunna på ett möjligen inträffande krigs lyck liga utgång utöfva det ringaste inflytande, sä bör det liberala partiet i den frägan iakttaga en sträng neutralitet, på det att man ej sedermera må kunna förebrående upprepa, att de liberala inom riksständen och pressen ropade på krig, och det är deras rop som påskyndat krigsutbrottet och störtat landet i den iråkade olyckan. Låt heldre de konservative i rådkammaren och vännerna af en beväpnad neutralitet inom riksstånden bära ansvaret för följderna af ett krig, som de frammana genom sina åtgärder. Oss tillkommer i detta hänseende en afvaktande ställning, fast heldre sedan ministeren med allt skäl kan sägas vara i besittning af Rikets Ständers fulla förtroende, ej på sätt ett par talsre förmenade vara tillfyllestgörande dä 2 stånd stanna mot 2, utan på den grund att 3 utgör absolut pluralitet bland 4, och i hvarje fråga af vigt och någon praktisk päföljd disponerar regeringen en aktningsbjudande majoritet äfven inom detta högtärade stånd. Väl slå somliga sig för sina bröst och bedyra att de ej hysa minsta förtroende till konungens rådgifvare, men i alla fall bevilja de alla äskade anslag, enär de ej vilja göra den fråga, som för tillfället behandlas, till en kabi nettsfråga. Då jag är ur ständ att fatta hvad kon seqvens som uti ett dylikt förfarande ligger, och dä jag sanningsenligt måste erkänna att ingen af de nuvarande ministrarne utaf förhandlingarne inom riks ständen kan hafva tillräcklig anledning att lemna sin plats, så inser jag ej hvarföre de för sin del skulle göra till kabinettsfrågor sädana smärre frågor för hvilka de ej inom riksstånden funnit sympatier. Det kan väl icke förutsättas att alla en regerings framställningar skola vinna bifall. Men huruvida en eller annan fråga skall betraktas säsom kabinettsfråga d. vs. huruvida bland motiverna för tilleller afstyrkande bör upptagas det större eller mindre för troende man hyser till konungens rädgifväre, det beror på hvars och ens egen uppfattning af frågans vigt och ej på någon hvarken i lag beskrifven ordning eller häfdvunnen praxis. Mer än någonsin synes det vara billigt att fästa afseende på konungens rådgifvare dä det är fråga om ett kreditiv hvars ändamålsenliga användande i väsentlig mån beror af dem. Ty ehuruväl konungen ensam äger bestämma öfver krig och fred, sä bero likväl alla de regerings åtgärder, hvilka af kriget blifva en följd, på konun gens rådgifvare. Huru det nu låter tänka sig att man vill obetingadt bevilja regeringen en kredit af två och en half millioner, under det man förundrar sig öfver dess medlemmars qvardröjande på taburetterna, är mig en gåta, och då ingen inom detta högtärade stånd yttrat sig emot beviljandet af medel till krigsmaterielens iständsättande, trodde jag det vara rigtigast återremittera betänkandet för att få säsom vil kor infördt för den händelse K. M. skulle finna krigs materielen böra hastigare, än ske kan frmedelstredan beviljade ordinarie och extra anslag, iståndsättas, bevilja Rikets Ständer ete. — hvarförinnan jag icke kan bifalla den ifragaställda förhöjningen af lilla kreditivet. Innan jag lemnar ordet ber jag få hembära min tacksamhet åt den, som förklarat hvarje god sak vinna på att diskuteras och säledes motsatt sig försöken att få hastigt och lustigt genom acklamation afgjorda vigtiga frågor. Mig synes att det höfves representationen att efter lugn ompröfning fatta sina beslut, och ingen bör hvarken yfvas öfver sitt eget förutseende eller harmas öfver andras betänksamhet. Hr Wahlström instämde med hr Wallenberg. Hr Stenqvist ansög klandret mot rädgifvarne härAyta mer från förutfattadt beslut än från något annat motiv. Tal. biföll kreditivet med fullt föriroende. Brr Almgren, Österberg, Fridstedt, Ekelund, Machel och Cassel yttrade sig alla i största korthet för bifell. mm AA mv — j-— rr OA Mn OA mr